Dag 18, den 16 augusti

Vuonatjviken   -   Jäkkvik

Jäkkvik var för mig ett väldigt speciellt delmål eftersom spår av mina rötter finns här. 
Se historien bakom detta längre ner i det här inlägget. 


Vandrade i regn mest hela tiden.  Skitväder!  Nästan 2 mil blev det.

Träffade en familj som hade en stuga i närheten.
De var förundrade över att det just där fanns INGEN MYGG och INGEN KNOTT!
Normala år har de riktigt besvärligt med myggplågan,
men tack vare den varma sommaren så är myggen nu borta.

Halvvägs, vid Harrselet, måste man ro med båt.
Rodde över Prada i kraftig sidovind, spöregn och strida vattenströmmar från vattenfallet uppströms. 
Sedan fick jag ro tillbaka med en roddbåt på släp.
När jag sedan rott klart var jag genomsvettig. 
Man har alltså ett 3-båtarssystem här.
Med det menas att man det måste alltid finnas minst en roddbåt på varje strand. Så med otur blir det till att ro tre gånger.

Lunch i raststugan. Jag hjälpte en familj med småbarn som också hade rott över.

Väl i Jäkkvik blev jag hembjuden till vännerna Roland och Ewa.
De har jag lärt känna eftersom de också har sommarstuga i Fornbo i Sörmland.
Fick ett kungligt mottagande!
Vedpannan eldades varm så att jag fick torka allt blött.
Duschade och fick sedan en middag som överträffade
de tidigare 3-rättersmiddagarna på fjällstationena.
Blev bjuden på rökt renfile, smörstekta kantareller, specialgravad lax, glass med chokladkaka, öl och vin!
Slutligen som kronan på verket: kokkaffe.

Tänk vilken lyx för en äventyrare med tält och pemmikan!
Somnade ovaggad.

Nästa etapp blir mot Adolfström.

Jäkkvik var för mig ett väldigt speciellt delmål.   Här kommer historien bakom detta: 

Kungsleden passerar förbi Jäkkvik och där, i en stuga, finns än idag ett 225 år gammalt spår av mina rötter.   Se fotot.   Jättehäftigt.

Min anfader var lapp och hette Nils Ersson.   Senare bytte han namn till Nils Sundelin.

Han ristade in sina initialer vid fönstret: " N. S. 1789  "  med en prydlig ram runt.

Här följer en kortversion av historien kring den här mycket speciella mannen.  

Jag, Svante, älskar fjällvärlden och har alltid gjort det, utan att egentligen veta varför.  

Man kan undra: Kan generna vara orsaken? 

  

Nils Ersson föddes 1725 och dog 1805, 80 år gammal.

Hans far hette Erik Ersson och kom från Jokkmokks lappby.

Det var "bara" 6 generationer sedan: Min farfars farfars farfar.

10 år gammal började Nils i Jokkmokks lappskola.

På några få år kunde han svenska och hade läst sig att skriva.

I framtiden skulle han komma att skriva utmärkt vackert.

Det finns en sägen som sedan gammalt berättas i Arjeplog och vars äldste nu (1942) levande sagesman är f.d. lappkateketen och folkskolläraren Anders Johansson:

"När Nils kom hem från lappskolan, höll hans föräldrar och anhöriga på att offra åt avgudarna.   Vägen fram till offerplatsen var på båda sidor kantad av renhorn.   På denna heliga väg gick nu den lille skolpojken med sitt nya, bättre vetande resolut fram till gudabilderna och förstörde dem.   

Det blev gråt och verop bland de församlade, och gudarnas straff tycktes följa omedelbart på brottet.   I en tall hängde en bunt tömmar.   Dem fick en rentjur på hornen, blev skrämd och skrämde hela renflocken så att den satte iväg i vild flykt.   

Då blev lapparnas gråt och jämmer ännu häftigare.   Men Nils tog i en fart sina skidor, satte efter rentjuren, hann upp honom, lösgjorde tömmarna från hornen och förde hem honom.   Då kom också den övriga hjorden tillbaka.   

Med kloka ord överbevisade Nils sina anförvanter om deras dårskap och fick dem att lova att inte offra till avgudarna mer."

Efter lappskolan gick Nils Ersson i tur och ordning igenom:

     Luleå ettåriga barndomsskola,
     Piteå trivialskola och
     Härnösands gymnasium.

Överallt intresserade lärarna sig för honom och skaffade honom

först enskilt och sedan statligt understöd.

När han 24 år gammal, år 1749 kom till Uppsala akademi,

då hade han börjat att kalla sig Sundelin istället för Ersson.

5 år senare, 29 år gammal, återvände "vällärde herr Nicolaus" som präst

till hemsocknen Jokkmokk och fick predika både på svenska och

på sitt lappska modersmål.

33 år gammal, år 1758, blev han skolmästare i Gällivare.

34 år gammal gifter han sig med Margaretha Kråka från Luleå.

De fick 6 barn men den yngste dog vid ett års ålder.

43 år gammal, år 1768, blev han skolmästare i Jokkmokks lappskola.

Sedan blev han kyrkoherde i Arjeplog.

Nils Sundelins egen beskrivning på socknen Arjeplog finns

i manuskript i Uppsala universitets bibliotek:

"Väg finns väl ingen, men man kan dock om sommartiden, då sjöarna äro isfria, komma med båt både till och från Arjeplog.   Dock nödgas man för mötande forsar draga båten över en del morknar."

På vintern körde man efter ren.

"Men om man råkar ogynnande väder eller om renen tröttnar, så får man själv draga ackjan med renen på och så hjälpa sig så gott man kan."

Lövmokks kapell låg 3 km norr om Jäkkvik vid Hornavan.

Vackert, men myggen var svår. Runt omkring växte björkskog och

Skellefteälven bildade ett dånande vattenfall.

Kyrkoherde Sundelin reste dit från Arjeplog tre gånger om året för att predika och hålla förhör med lapparna.

Bredvid kapellet hade han uppfört en stuga där han övernattade: 

Vid fönstret ser man där än idag hans initialer N. S. 1789 prydligt inramade:

  

Långt senare, då det blivit fast bosättning i Jäkkvik år 1840, ansågs det mera lämpligt

att kapellet och präststugan flyttades hit. Så skedde också år 1885.

Källa:

En bok skriven 1942: "Pastor Uno och Catharina Lovisa  -  En bok om lappmarkpräster"

av Karin Sundelin

Uppsala, Lindblads förlag.

                                      *****