5/9-12/9 Klimpfjäll till Gäddede

Laxtrappa vid Lejarälven nära Ankarede

5/9 till 12/9
Klimpfjäll till Gäddede.   9,8 mil = 98 km.

I Gäddede har jag vandrat ungefär   91 mil = 910 km, under nästan 2 månader.
70 % av Gröna Bandet är genomfört ungefär, så det är "bara" 39 mil kvar.

Så här blev dagsetapperna:

Start i Klimpfjäll.
  5/9   Väntan på nya kängor från Outnorth.se
  6/9   Väntan på nya kängor från Outnorth.se
  7/9   Väntan på nya kängor från Outnorth.se
  8/9   23 km   till Raukasjö via Slipsikstugan 
  9/9   27 km   till Ankarede via Tjärnbäcken.    Tält
10/9   23 km   till Blåsjöfallet.   Tält
11/9     9 km   till Kycklingvattnet.   Tält
12/9   16 km   till Gäddede

Sammanfattning från den 5/9 till den 12/9 mitt på dagen:

3 dagars tråkig väntan på de nya kängorna i Klimpfjäll och sedan 5 vandringsdagar.
Mellan Klimpfjäll och Raukasjö; en trevlig led. Sedan fin led även till Ankarede, men just det här året lite väl blött genom de många myrarna: klafs-klafs. Efter Ankarede blev det 5 km skogsvandring för omväxlings skull. Mycket njutbar grusväg sedan fram till Blåsjöfallet, men där började den 25 km långa tråkiga asfaltvägen. Men hellre asfalt än gungfly som inte bär och svåra, blöta myrar uppe på fjället.

Maten var helt slut när vi kom fram till Gäddede, bortsett från några dl hundmat. Nu blir ryggsäcken så där tung igen, men maten ska räcka till Åre och dit är det nästan 22 mil att vandra.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

DAGBOK:

5 september 2016 - eftermiddag
Vila i Klimpfjäll i väntan på postpaketet.
 

6 september 2016
Vila i Klimpfjäll i väntan på postpaketet.
 

7 september 2016
Vila i Klimpfjäll i väntan på postpaketet.

På eftermiddagen kom då äntligen mina nya kängor.
Nu ska kängorna vaxas och mina fötter ska få tape, Leukoplast, som förebyggande mot skavsår.

Tidigt imorgon bitti fortsätter jag och hunden vandringen söderut.

 
8 september 2016
Klimpfjäll till Raukasjö.   23 km.

Fin dag med en hel del sol. "Pratade" med en utlänning som plockade svamp men han kunde inget språk jag kan, så vi förstod inte varandra. Han visade upp en stor Karl-Johan svamp från sin bärkasse, så det var nog så'na han plockade.

Slipsikstugan blev lunchstället. En nyrenoverad trevlig stuga med några bäddar.

Trevlig led ända fram till målet Raukasjö.
Träffade där Tommy som driver stället tillsammans med sin fru. De hyr ut stugor, har en mängd får, har jaktmark och de fiskar röding i sjön. Ett litet paradis kan man nog säga. Just den här dalen är berömd därför det finns extremt mycket kantareller här!! Folk vallfärdar hit under "svampmånaden". De till och med kommer med helikopter för att bo i Raukasjö och sedan plocka kantareller ett antal dagar. Tommy sköt en älg på andra  sidan sjön da'n innan och fick det styckade djuret hemtransporterat av en helikopter som råkade komma lägligt.

Jag bodde i en liten fin stuga. Där fanns EN RADIO - mysigt! 


9 september 2016
Raukasjö till Ankarede.   27 km.

Först 4 km väg till Raukaselet. Sedan klafs, klafs - 23 km myrmark blandat med lite fastare mark. Passerade Tjärnbäcken som är en enkel raststuga med kamin och toaletter. Några km före Ankarede finns Lejarfallet som är en häftig sevärdhet, det är Lejarälven som kastar sig utför det branta berget. Jag trodde i min enfald att jag skulle kunna hitta boende i Ankarede, men det visade sig att det är en helt folktom by! Jag frågade min vän Bertil Hedman i ett e-mail och han berättade att:
 "Det är en kyrkby där samer och nybyggare samlas några gånger per år. Gissar att det är helt dött där nu".  Han hade helt rätt. Det var folktomt och det kändes spöklikt. En vacker kyrka, ett fåtal små hus, ett dass och cirka 15 lappkåtor.  Tältade mitt bland kåtorna och hade tur för det visade sig att 10 meter från tältet fanns en av byns två gatlyktor.



10 september 2016
Ankarede till Blåsjöfallet.   23 km.

Istället för att som alla andra Gröna Bandare som går söderut, vandra upp på Rödfjället efter Ankarede - så valde jag en annan väg: En stig som går rakt söderut ganska nära Stor-Blåsjön, men som inte finns utritad i kartan. Efter 5 km är man framme vid en fin grusväg och den är i alla fall utritad. Nära Ankarede är stigen bra markerad med plastband och röd färg på träden, men sedan blir det sämre och då måste man vara vaken för att inte komma bort ifrån stigen.
    Vid Ullersjöbäcken är det ett vad just där bäcken grenar sig och blir till två bäckar. Med nöd och näppe lyckades jag komma över de båda bäckarna med kängorna på utan att bli blöt. Balanserade på stenar. Prada klarar alltid av vad utan problem.

Efter bäcken från Rödknulen:
Följ en "gata" mitt i skogen där det bara växer löv-buskar. Stigen är dåligt märkt där.

Anledningen till det här valet av färdväg var att Gröna Bandarna Kari och Torkel rapporterade att leden över fjället var mycket blöt och besvärlig: 
" ... ... ... både svår och blöt stig över Rödfjället och efter Väktarmon. Vid Bleriket gäller det att vara försiktig på myren då gungflyt ofta inte bär".

Min vän Björn som vandrade GB med sin dotter Bella år 2013, han gav mig tipset om den här leden som de själva valde eftersom det var besvärligt på fjället även då.

18 km grusväg blev det fram till Blåsjöfallet, men det var inte alls så illa som när man vandrar utmed asfaltvägar eftersom det var mjukt vid sidorna. En trevlig grusväg faktiskt.

Hittade en fin plats för tältet vid Blåsjöfallet och vi hade tur eftersom regnet kom igång strax efter att vi hade krupit in.


11 september 2016
Blåfallet till Kycklingvattnet.   9 km.

Det regnade under natten, under tidig morgon och fortsatte på dagen med störtregn samtidigt som det blåste rejält. Det var lika bra att bli kvar i tältet. Att vandra 25 km till Gäddede, det var bara att glömma i den regnstormen.

Mitt på da'n tog jag en tupplur i tältet och när jag vaknade ser jag att det är fullt med vatten i absiden. Det var cirka 3 cm djupt vatten runt om hela tältet! Jag hade tydligen tältat i en svag svacka/grop. Tack och lov för att Hilleberg Enans tältgolv är vattentätt! Golvet är också uppdraget cirka 10 cm på kanterna så inget inne i tältet blev blött. Ryggsäcken låg ute i absiden "och flöt", så många fack i den var fyllda med vatten. Vilken himla tur att jag har allt i vattentäta påsar, exempelvis satellit nödsändaren och all elektronik.

Klockan 17 hade det slutat regna och då vandrade vi vidare. Tältade vid vägen när det började skymma. Väl inne i tältat började det att regna trots att både yr.no och SMHI hade prognosen: noll regn.

  
12 september
Kycklingvattnet till Gäddede.  19 km.

En verkligt fin dag äntligen. Klarblå himmel, ingen vind och precis lagom temperatur för vandring.

Att gå asfalt är inte kul alls. Jag fortsatte med den nya strategin att rasta efter varje halvtimme.

Vid en av pauserna kom plötsligt en jämthund gående på vägen. Han såg oss, men brydde sig inte. Hunden hade en gul väst med reflexer, en antenn som stack upp och en GPS-sändare. Älgjakten har ju varit igång nu under en vecka.

Väl framme vid Gäddede styrde jag kosan direkt till ICA-affären. Köpte glass, schweizernöt och en del annat.

Gäddede Camping hade en liten trevlig stuga till mig. Mitt depå-paket med mat och annat, som jag skickat med Bussgods i början av juli, det låg redan framme - som om jag var väntad. Kanske jag var årets sista Gröna Bandare som skickat bussgods till Gäddede Camping?
Troligen inte för det finns flera efter mig som också går söderut.

Riktigt välordnat och bra var det på Campingen. Dusch, toa och ett bra kök. Första natten brukar vara gratis för just Gröna Bandare!  Ägaren beundrar dessa (oss) som kämpar så.

Solen torkade upp tält och annat som blivit blött.

26/8- 4/9 Hemavan till Klimpfjäll

En Gröna Bandare som cyklade ... ... ...

Hemavan till Klimpfjäll.   15,7 mil = 157 km.
I Klimpfjäll har jag vandrat ungefär 81 mil = 810 km
62 % av Gröna Bandet är genomfört då ungefär.

Så här blev dagsetapperna:

Start i Hemavan
26/8   11 km   till Joesjö Byastuga.  Tält
27/8   22 km   till Boxfjäll
28/8   16 km   till Deavna + 3 km.  Tält
29/8     9 km   till Arevattnet-stugan
30/8   10 km   till Renvaktarstugan vid Jillie Vaajja
31/8   12 km   till Nedre Vapstsjön - 2 km vid rastplats Sagavägen.  Tält
  1/9   14 km   till Östra Vardofjället.  Tält
  2/9   18 km   till Åtnikstugan
  3/9   26 km   till Tjåkkelestugorna
  4/9     8 km   till Durrenstugan.  Tält
  5/9   11 km   till Klimpfjäll

Sammanfattning 26/8 till förmiddagen den 5/9:

11 vandringsdagar med för det mesta regn, regn och regn.  Men de sista två dagarna inget regn och framförallt sista dagen den 5/9, var det ett helt gudomligt fint höstväder med klarblå himmel, vindstilla, lagom varmt och vacker delvis höstfärgad natur.

Det är inte många ute på fjället så här sent på höstkanten. Under 10 dagar mötte jag inte en enda vandrare.

Leden mellan Gränssjö (vid Sagavägen) och Klimpfjäll är riktigt trevligt att vandra!
"Norgefararleden " är namnet på den del av leden som är närmast Klimpfjäll (från Remdalen).
Jag har ätit massor av hjortron och blåbär. Det finns mycket blåbär i år.

Det har varit svårt med läckande högerkänga eftersom det är sååå blött i markerna. Nu väntar byte av kängor. Jag bor på vandrarhemmet (hotellet) i Klimpfjäll till dess att postpaketet med de nya dyker upp hos "Handlarn".
------------------------------------------------------------------------------------------------------------

DAGBOK:

26 augusti 2016
Hemavan till Joesjö Byastuga.   11 km via Joefjäll.

Tung ryggsäck igen eftersom jag hade en depå i Hemavan. Visst var det jobbigt att vandra över fjället, men nu slapp jag gå på asfaltväg. Vägen söder om Hemavan är nämligen livligt trafikerad och bilarna kör fort på den smala vägen. Tydligen är det ett paradis för sportfiskare där uppe för många sjöar gick jag förbi.

Hittade en tältplats som var perfekt. Den låg där vandringsleden kommer fram till stora vägen, alldeles utanför Joesjö Byastuga. Det regnade och jag kunde sitta under tak en meter från tältet.

De nya sulorna är nog jättebra men efter några timmars vandring så tog jag ur sulan i vänsterkängan och satte på dubbla sockar. Fortfarande är hålfoten på vänsterfoten extremt känslig för tryck. Det är väl inflammationen som måste läka klart.


27 augusti 2016
Joesjö Byastuga till Boxfjäll.   22 km.

Att gå mer än två mil på asfaltväg under cirka 8 timmar, det är hemskt. Det är påfrestande både för fysiken och för det mentala. Jag lärde mig en läxa från förra gången när jag gick långt på en väg, så därför bestämde jag mig för en ny strategi:
o   Gå onormalt sakta
o   Ordentlig paus varje halvtimme
o   Stanna till om något knä har lite ont

De flesta bilarna, 8 av 10, var norska faktiskt. Många åker till Hemavan för att handla billigt och dessutom har norrmän byggt sommarstugor i Sverige, bland annat därför att i Norge får man inte köra snöskoter vintertid medan i Sverige är det tillåtet.

Det regnade hela tiden med kraftig motvind. Paraplyet klarade av vinden utan problem.

Lärde mig att säsongen för kantareller är väldigt kort här vid Hemavan-trakten, bara tre veckor. Nu var vi mitt i perioden, så det var "man ur huse". Bilar var parkerade äverallt utmed vägen.

När jag kom fram till Boxfjäll så tänkte jag hyra rum eller stuga på Tärna Vilt efter ett tips. Men stuguthyrningen hade upphört så jag gick för att leta tältplats. Då ropade en kvinna till mig och vi pratade en stund. "Du får bo här i vårt hus och duscha om du vill". Jag tackade ja. Sedan undrade hon om jag ville äta middag med familjen, hon hade tänkt laga till rökt röding med kokt potatis. Jag tackade ja. Så frågade hon jag ville ha en öl. Jag tackade ja. En glass i efterrätt - tackade ja (förstås).

Det visade sig att det var ägarna till Tärna Vilt som bjöd in mig. Jag är fortfarande överväldigad! Tänk vilka underbara människor det finns. De ville inte ha betalt heller.  Hon, Anita, sade senare att hon tyckte synd om mig med den stora ryggsäcken och hon visste att det skulle bli dåligt väder. Senare kom deras vuxne son, Jim, som hade varit till Norge en sväng. Det var en trevlig kille. Vi pratade om ditt och datt. Han åkte upp till fabriken och hämtade en bit torkat rökt renkött för min skull. Tärna Vilt är tydligen berömda för sina fina produkter. Man har till exempel en speciell metod att torka och röka som är unik med speciella träslag. Man har också valt att torka bara till en viss gräns med en viss mängd vatten kvar i köttet, för att det ska bli extra smakfullt. Tältet fick torka upp i deras garage. Vilken lycka!


28 augusti 2016
Boxfjäll till Deavna + 3 km.   16 km.

Efter några kilometer asfaltväg kom jag så till Atostugan. Sedan startade en helt underbar fjällvandring, som är mycket bättre än till exempel Kungsleden. Leden går mot Skalmodal och den är bra rösad. Man ser att det är inte många som går här varje år eftersom stigen är igenvuxen ibland. Först genom en trivsam skog av dvärgbjörk, där det fanns väldigt mycket blåbär. Uppe på kalfjället sedan var det lättgånget och riktigt vackra vyer. Man kunde se snötäckta mäktiga fjäll som ligger miltals in i Norge. Vid några tillfällen flög ripor iväg som blev störda. Små familjer av renar syntes då och då. Strålande väder för vandring: Klarblå himmel, nästan vindstilla, lagom temperatur och INGEN knott ellet mygg.

Nu känns vandringen mera avslappnad och eftersom jag aldrig varit i de här fjällen förut, så känns det som en ny spännande fas som gör vandringen till ett äventyr. Nu blir det många många dagar i total vildmark och eftersom jag då vet att det blir tält varje dag så försvinner ett stressmoment: Jag behöver inte jäkta till nästa fjällstuga eller fjällstation. Det visade sig idag eftersom jag somnade till under en rast. Det här var första gången sedan starten som jag fått en tupplur eller powernap mitt på dagen.

Nu väntar Aamere, ett pampigt fjäll tror jag. Det fanns en varningsskylt vid Atostugan om att det har rasat vid Aamere och att leden är oframkomlig, men det gäller inte mig eftersom jag kommer att gå över bergsryggen på Aamere österut och sedan sikta mot sydöstra spetsen av Skalvattnet. Väl nere vid sjön finns en stig ner till vägen. Vädret ska tydligen fortsätta att vara fint!


29 augusti 2016
Deavna + 3 km till Arevattnet-stugan.   9 km.

Underbart väder men det var faktiskt lite is på tältet på morgonen och nere i dalen var det då vitt av frost. Vi tog det väldigt lugnt under dagen. Plockade blåbär då och då och åt direkt till munnen. Just när vi kommit fram till stugan, Arevattnet, så började det regna. Bra timing! Det är en väldigt fin stuga som är gjord för övernattning. Länstyrelsen i Västerbotten står för stugan och den har hjälptelefon. Allt är så välordnat. Stugan har inte gasspis, vilket STF-stugor alltid har, men det gjorde inget. Satte igång elden i köksspisen för det var så kallt och rått i stugan. Efter en timme var det torrt, varmt och skönt i stugan. Passade på att torka tältet och sovsäckarna. Självklart så sov vi över där. En koll i gästboken visade att väldigt många Gröna Bandare har varit här. Till exempel den 15 juli 2013: "Le Trek", Emil och Christope.


30 augusti 2016
Arevattnet-stugan till Renvaktarstugan vid Jillie Vaajja.  10 km.

Så himla skönt att vakna upp i en stuga jämfört med i ett tält. Efter en stund hade kaminen värmt upp rummet. Tänk att vara varm och kunna sitta på en stol vid ett bord och äta frukost!

Den här dagen skulle även vänsterfoten få njuta av Lundhags formade ullsula. Så därför tog jag kniven och gjorde om sulan så att upphöjningen i mitten försvann.

Vädret var uruselt. Regn och kraftiga västliga vindar hela dagen. Upptäckte att jag hade glömt mina tumhandskar med merinoull-tumvantar hos familjen i Boxfjäll. Men "nöden har ingen lag", så jag använde merinoullsockarna som vantar. Vår mamma sydde vantar av strumpor när vi var små och jag och mina båda systrar vi skämdes så över dessa strumpvantar. Men uppe på fjället är det ingen som ser mig, så jag behöver inte skämmas.

Mitt underbara paraply var uppe hela tiden och det höll för de kraftiga vindarna. Som jag berättat tidigare så kan jag arbeta med båda armarna med paraplyet uppe. Det var ganska jobbigt att vandra den här dagen: först brant uppför och sedan brant nedför berget Stoere Tjahke. Kände att mycket vatten kommit in i höger känga. Märkte samma sak just innan Jäkkvik när det regnade. Nu börjar jag åter igen misstänka att Gore-Tex membranet har ett hål. Den vänstra kängan blir bara fuktig, där kommer det inte in vatten. Det är jobbigt när strumporna och ullsulorna blir genomblöta och man inte har någon möjlighet att torka.

Chansade på att renvaktarstugan var öppen - och det var den. Lite bättre än tält, men det var då en väldigt skruttig stuga. Den kan nog klassas som rivningsfärdig. Det gick inte att få värme för någon kamin att elda i fanns inte. Eftersom det regnade hela tiden så valde jag ändå att övernatta där istället för att tälta. Maten fick jag hänga högt upp för det var gott om musbajs överallt. Jag hittade några stearinstumpar och då blev det lite trivsammare.

Hittade gamla dagstidningar och de använde jag för att torka ur kängorna. Det är ju ett gammalt fint knep som fungerar. Bytte tidningspapper ganska ofta, även en gång mitt i natten.

Stoppade ner sulorna och några av merinoullsockarna nere i sovsäcken så att de kanske skulle torka.

Trots den jobbiga vandringen så kände jag inte av mitt gamla problem med smärtan i hålfoten, så nu får ullsulan vara kvar.


31 augusti
Renvaktarstugan vid Jillie Vaajja till Nedre Vapstsjön - 2 km . 11 km.

Det var en riktigt tuff dag. Den värsta dagen sedan starten. Om det blåser kraftigt så vill jag inte rekommendera den färdväg som jag hade valt: Att gå över bergsryggen på Aamere för att komma till stigen som går till Sagavägen öster om Skalmodal. Välj då istället att gå mot Nybrott som ligger i Norge väster om Skalmodal. Men vid lugnt väder är Aamere ett bra val som sparar många kilometer.

Det blåste extremt hårt där uppe, nästan så att jag blåste omkull och dessutom regnade det hela tiden. Därför gick jag aningen på den södra sidan istället för på bergsryggen. Kartan stämde inte riktigt överens med verkligheten, så jag kom helt fel på vägen ner. Jag hamnade i rejält branta och nästan ogenomträngliga snår och hunden fastnade ideligen så jag fick ofta hjälpa henne. Efter nästan 7 timmar var vi äntligen nere på stigen som leder ner till Sagavägen. Promenerade sedan på vägen en kilometer till rastplatsen.

Nu är alla merinoullsockar blöta utom ett par som bara är fuktiga. Längtar till ett ställe där jag kan torka allt blött. 

Men det värsta är högerkängan som är genomblöt. Punkterat Gore-Tex membran är ju orsaken. Nu blir det plastpåse i kängan några dagar.


1 september 2016
Nedre Vapstsjön - 2 km till Östra Vardofjället.   14 km.

Det regnade kraftigt mest hela natten. Det smattrade mot tältduken. Vaknade mitt i natten och var bekymrad över de blöta kängorna och alla blöta merinoullsockarna. Det enda torra paret sockar som jag hade kvar, de skulle ju också bli blöta och sedan ... ... ... ??? Att vandra med kalla blöta sockar skulle bli ett elände. Jag googlade om Gore-Tex membran och om vad folk anser om stövlar istället för kängor på fjällvandring. Blev inte klokare. Somnade till slut.

Sov länge. En mansröst pratade med mig när jag var i tältet och frågade om jag ville ha en kaffetår i husbilen. Jag kände igen rösten, det var Jan som jag hade pratat med på kvällen innan. Prada blev också inbjuden för deras Lapphund, en tik som också var 8 år, var jättesnäll.

Jans fru Kerstin berättade att de hade googlat på det som jag hade berättat om kvällen innan, alltså Gröna Bandet. De hade till och med hittat min blogg och läst några inlägg och lite annat.

Nu kommer det otroliga, de ville skänka till mig 2 par nya rejäla ullsockar, ett par nästan nya ullsockar och ett par nya handskar ... ... ...  Nej, det blev alldeles för mycket för mig så mina tårar kom och jag kunde inte prata. Jag blev alldeles överväldigad. Skämdes lite, för inte ska väl en vuxen karl hålla på och böla ... ... ...

Så blev jag (och Prada) bjuden på frukost med fil, flingor, mackor, skinka och grönsaker. Sedan kanelbullar och kakor till kaffet. Men än är det inte slut på härligheten: Jag fick med mig en stor bit falukorv, en påse med nötmix och två grillkycklingar!! Jag blev också erbjuden att få ved för att tända en brasa och torka allt blött. Men det tackade jag nej till - i regnet.

Tänk vilka underbara människor!!! Det är otroligt.
"Fina möten med människor längs färden"  -  jaaaa!

De gav mig energi - inte bara som kalorier till magen utan energi för att bättre kunna försöka att lyckas genomföra Gröna Bandet!

Vi vandrade asfalt några timmar och sedan tältade vi uppe på Östra Vardofjället, hunden och jag. Gissa om kycklingen smakade gott! Somnade sååå nöjd med torra, varma och goa ullsockar på fötterna.


2 september 2016
Östra Vardofjället till Åtnikstugan.   18 km.

Mycket trevlig led det här från Gränssjö (vid Sagavägen) till Åtnikstugan på 21 km via Vardofjäll, alltså inte den andra leden/stigen via Daarnege. Det har nu regnat många dagar i sträck, så på kalfjället och på andra ställen så är det extremt mycket vatten i markerna. Klafs, klafs låter det ofta när man tar sig fram.

Jag har inte sett en människa på hela dagen.

Jag startade inte förrän klockan 12 för då hade regnet avtagit en del. Efter några timmar syntes solen allt oftare och på kvällen var det en helblå himmel.

Åtnikstugan är en väldigt trevlig stuga. Jag eldade extra hårt för att få riktigt varmt och torrt. Äntligen fick jag då torka allt blött, framförallt alla merinoullsockarna.
Tjåkkelestugorna, cirka 26 km bort, blir nästa mål.


3 september 2016
Åtnikstugan till Tjåkkelestugorna.   26 km.

Som vanligt så möter man ingen. Ensam på fjället kan man säga.

Det regnade så som det gjort i många dagar nu.

Tjåkkelestugan, huvudbyggnaden, är en riktigt fin stuga som är fräsch, nyrenoverad och mycket trivsam. Allt är så perfekt snickrat. Det vimlar av små konstverk i trä,  till exempel alla hängare och många handtag till dörrar.

Stugorna ligger vackert alldeles vid Ransarån som är en mäktig älv med mycket vatten.


4 september 2016
Tjåkkelestugorna till Durrenstugan.   8 km.

Fint väder att vandra i. Ganska mycket sol och det var länge sedan. Eftersom att jag väntar på ett par postpaket i Klimpfjäll så har jag bromsat in farten. Det är vår dotter Jenny Ströbäck som hjälpt mig. Det ena paketet kommer från outnorth.se och det ska innehålla de nya Meindl-kängorna (lika de förra), ett merinoull underställ och tumhandskar med vantar i merinoull. Paketet kommer troligen om tre da'r, och jag vill helst inte bo alltför många nätter i Klimpfjäll. Det andra paketet ska innehålla vax till de nya kängorna.

Vandrade idag bara halvvägs till Klimpfjäll och ska övernatta vid Durrenstugan. Mötte faktiskt två vandrare - kors i taket, den 25 augusti var förra gången, 10 dagar sedan !  Det var Bosse från Ångermanland som skulle inviga Patrik från Skåne i fjällvandringens tjusning. Patrik blev tänd på Gröna Bandet och skulle läsa om det på nätet.


5 september 2016
Durrenstugan till Klimpfjäll.    11 km.

Kanonväder!  Väldigt trevlig vandringsled.
Hittade hotellet. Valde det billigaste. Här kommer vi att bo några dagar och lära känna Klimpfjäll.

15/8-25/8 Jäkkvik till Hemavan

Jäkkvik till Hemavan   16,8 mil = 168 km

Läs här om det så svåra beslutet ... ... ...

Den sammanfattning i ord som brukar komma här, den har jag flyttat ner till slutet. Orsaken är att det blir mera spännande då - just den här gången ... ... ...
Läs om det så svåra beslutet och så upplösningen.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
15 augusti
Vilodag i Jäkkvik.


16 augusti
Jäkkvik till Pieljekaise.   8 km.

Vilka underbara dagar jag har haft i Jäkkvik! Framförallt för att jag fick träffa Ketan, min fru. Jag har ätit och ätit och ätit. Magen tycktes aldrig bli mätt. Allt vi bjöds på smakade så gudomligt gott: Entrecoten, fisken (röding, sik och harr), kycklingen, sillen, potatisen, brödsorterna (till exempel Gene Tunnbröd mmmm), osten, filmjölken, potatisgratängen - ja allt! Nu struntade jag i att vara fettdriven utan åt bröd, potatis och andra kolhydratrika saker. Glass till exempel: Glass i stora lass.
Tack igen Ewa och Rolle, Ni är fantastiska! Fjällstationer är inte ens hälften så bra.

Startade vandringen på eftermidda'n så det blev en lagom kort tur. Det var kanonväder med blå himmel, lagom varmt och svag vind. Ketan hade haft med sig min varma gamla tunga sovsäck, Marmot Sawtooth på 1539 gram, för nu ville jag inte frysa i tältet. Jag hade frusit klart nu, tyckte jag! Nu hade jag packat ryggsäcken med tung-sovsäcken, pemmikan, grönsaksbuljong, sötmandel och kaffe - så det kändes verkligen att nu var det ingen lätt ryggsäck längre. Det här med att vandra med en allt för tung ryggsäck, det är ett jätteproblem faktiskt. Dags att lära sig mera om UL (Ultra Light) packning tror jag visst. Det är nog tyngden som orsakar att jag får ont i knän ibland och ganska säkert så är det andra tillfälliga småkrämpor som uppstår av tyngden. Nu har jag kvar i ryggsäcken även min förra kalla lätta sovsäck, Western Mountaineering Summerlight på 531 gram, och det är för hundens skull som jag behöll den. Lyxigt kan tyckas, men att se sin hund ligga och skaka under en blöt dunjacka - det kändes inte bra.

Vi sov över i Pieljekaisestugan.

Pemmikan med "Knorr Grönsaksbuljong" smakar riktigt bra faktiskt. Kokar upp 2 dl vatten, löser upp en halv buljongtärning på 5 gram (10/2) och blandar i 100 gram pemmikan. Äter med sked som soppa. Det här receptet kommer jag nog att fortsätta med.


17 augusti
Pieljekaisestugan till Bäverholmen via Adolfström.  24 km.

Klarblå himmel, vindstilla, nästan ingen mygg och precis lagom varmt.
Jag hade sötsug efter matfrossan och alla kolhydrater i Jäkkvik. Det gjorde att jag stannade vid handelsboden i Adolfström och köpte en halv liter SIA-glass och två kanelbullar. Njöt i solen. Det är ungefär 8 km från Adolfström till Bäverholmen.
Bäverholmens Värdshus är en höjdare som jag gärna rekommenderar. Nu var det fullbelagt med ett gäng damer som hade fotokurs. Jag blev inte alls förvånad över det, för nu är jag van att drabbas av ställen där det är fullt. Jag tältade alldeles utanför huset. Svidan eller svemyggen var vidrig så det gick knappt att vara ute. Åt en enkel middag i restaurangen: renskav med potatismos, svamp och starköl.
Pratade med en trevlig kvinna, Ann från England. Hon var på väg söderut. Hennes ryggsäck var jättetung och det hade tagit henne tre dagar att gå en sträcka som jag hade gått på en dag. Gav henne tips inför vandringen till Hemavan. Det regnade en del under natten.


18 augusti
Bäverholmen till Sjinulttjiestugan.   15 km.

Mulet väder och det var ovanligt för jag har blivit van nu med klarblå himmel.
Prada var fotomodell. Alla som var med på fotokursen ville ta bilder på henne när hon hade klövjeväskan på.

Knackade på i den första raststugan Badadjåkkå. Där fanns Ann från England, Thomas från Nederländerna och Frank från England. Frank skulle norrut. De hade sovit där. "We can't understand the swedish text ", sa' dom med en glimt i ögat som en förklaring, för det står med svensk text på skyltar att det är förbjudet att övernatta i nöd-stugan.

Jag lider lite grand fortfarande av att inte vara 100% fettdriven. Energin tar plötsligt bara slut. Så blir det aldrig när jag är fettdriven. Det är väl blodsockret som tar slut när det plötsligt känns tungt.

Stannade vid Sjnulttjiestugan som är en obemannad liten prismastuga. Jag satte upp tältet alldeles utanför. Tände brasan i kaminen för att få bort fukten och då blev det riktigt mysigt.

Två trevliga italienare dök upp, Roberto och Marko, och så han Thomas från Nederländerna igen. En stund senare kom en tjej springande i regnet, det var Elin från Kungsbacka som annars arbetar på Saltoluokta Fjällstation. Nu hade hon ledigt för att löpa hela Kungsleden upp till Abisko - utan tält!! Hon hade köpt en dyr, lätt luftmadrass, men så upptäckte hon efter 10 km att den var borta. Den hade lossnat från hennes lilla lätta ryggsäck. Då sprang hon tillbaka ända till Ammarnäs och letade. Men det var till ingen nytta för hon hittade inte luftmadrassen. Någon vandrare hade troligen hittat den och tagit den med sig. Nu fick hon låna ett tunt och ynkligt liggunderlag av en snäll tant. Alla tre sov i raststugan och jag sov i tältet. Jag kunde höra att det regnade en del under natten.


19 augusti
Sjnulttjiestugan till Ammarnäs skidbacke.   38 km.

Paraply och regnbyxor från starten klockan 8. Regn hela dagen med några få uppehåll. Struntade i Rävfallsstugan utan jag tog istället genvägen, den gamla Kungsleden, till Ammarnäs för att vinna 14 km. Det blev 24 km på fjället, riktigt fin led och vacker natur. Sedan hemska 14 km tråkig väg: 11 km grusväg och sedan ytterligare 3 km asfaltväg. Klockan 9 på kvällen hade jag äntligen gått klart för dagen.

Ringde till Marléne och Ulf när jag kom till grusvägen. Där uppe i Kilpisjärvi hade jag ju lovat att jag skulle ringa när jag kom fram till Ammarnäs. Tack vare telefonsamtalet så fick jag hjälp med att hitta någon plats att bo på. Kände mig så tacksam. Tydligen så finns inte längre STF, utan det blev istället Ammarnäs Wärdshus. För övrigt så bjöd Marléne in mig på kaffe dagen efter, om jag skulle känna för det.

Gissa vad jag fick höra i receptionen vid Wärdshuset? Vid det här laget är jag beredd att få höra det värsta. Jo han sa': "Det är fullt, alla hundrum är tyvärr uthyrda". Men han funderade en stund och så kom han ihåg att det finns en stuga vid skidbacken några kilometer därifrån och där får hundar vara. Jag sa' ja till den stugan. Jag hade så många blöta saker som bara måste få torka. Nöden har ingen lag ... ... ...

Stugan var en stor nybyggd, fin stuga för minst sex personer. Jag duschade och hängde upp allt som var blött. Åt min pemmikan och mådde prima.

Det fanns TV i stugan och OS-finalen i damfotbollen, Sverige - Tyskland skulle sändas senare på kvällen, "Yes yes yes", vilken tur jag hade! Då kom nästa besvikelse: TV1, TV2, Barnkanalen och Kunskapskanalen var de enda TV -programmen som gick att titta på.

Somnade med trötta fötter i den sköna sängen.


20 augusti
Ammarnäs till Aigertstugan.   8 km.

Vi tog det lugnt hela förmiddagen, jag och Prada. Jag hade ont i ena häl-kudden och ont inuti vänstra hålfoten när all tyngd var på foten. Prada hade nog lite ont också för hon haltade lite när hon steg upp på morgonen. Ringde till Marléne för att tacka ja till hennes inbjudan till en kaffetår. De kom med bilen och hämtade mig och Prada. Sedan blev det sight seeing för de ville visa och berätta om Ammarnäs. Vi gjorde också ett besök hos en lappgumma som heter Margareta Grahn och som tydligen är världsberömd för sin sameslöjd. Det var intressant att lyssna på alla hennes berättelser. Till exempel vad olika symboler och bilder betyder för lapparna. Lärde mig också att det är okay att säga "lapp" istället för "same". Oftast är det till och med bättre att säga lapp. Några få undantag finns då vissa hellre vill bli kallad same, men jag minns nu inte var. Marlénes mamma är lapp och jag har ju lite lappblod i mig - så det blev en liten lappsammankomst.

Ulf och Marléne har ett säreget hus. Enormt fint. En gammal timrad stuga som är omgjord på många olika sätt. De har lagt ner mängder av arbete och har skapat ett fantastiskt hus. Det är högt i tak med gamla tjocka granar istället för limträbalkar.  Exempelvis badrummet är ett jättestort rum med relaxavdelning och med ett badkar intill ett stort fönster som bjuder på grandios utsikt över fjällen. Två mys-kaminer fanns det i olika rum. Men också ett par luftvärmepumpar. Huset måste bara ses!
Utomhus fanns en bastu som hade formen av en cylinder eller tub och alldeles utanför den fanns en vedeldad badtunna i trä. I badtunnan brukar Ulf ligga på vintern och njuta med en öl i handen och "räkna stjärnorna på himlen".

Blev bjuden på kaffe med maräng-glass och kaka.

Fick med mig ett par tunnare inläggs-sulor som ska göra att fötterna får variation eftersom, som Marléne trodde, en sena i min vänstra hålfot nog blivit överansträngd och var kanske inflammerad. Variation är alltid bra fick jag lära mig.

Mötet med de här underbara människorna gav mig massor med energi och jag kände mig glad. När jag sedan sent på eftermiddagen vandrade upp till Aigertstugan kändes uppförsbackarna som ingenting, och det tack vare energipåfyllningen som jag fick!

Stugvärden i Aigertstugan hade ett hundrum kvar. Kors i taket, lycka för en gångs skull. Vi fick förrådet för oss själva och det var jättebra för då slapp vi ha två hundar i samma rum och jag slapp sova i en översäng. I förrådet fanns madrasser, täcken och kuddar.

Det var en firmafest i Aigertstugan. När jag kom så möttes jag av fyllevisor och ett 30-tal glada människor. Jag blev inte störd för jag somnade så fort jag hade lagt mig på kudden.

21 augusti
Aigertstugan till Servestugan.   19 km.

Jättefint väder!  Men en ödesdag ... ... ... Riktigt ont!  Måste jag nu avbryta Gröna Bandet?

Började med de skoinlägg som jag fick i Ammarnäs av Ulf och Marléne. Efter en kort stund kom en stickande känsla under vänstra hälen. Så småningom så bytte jag därför tillbaka till de gamla skoinläggen och då försvann hälproblemet. Men då kom istället väldigt ofta det där riktigt onda inuti vänstra hålfoten.

  

22 augusti
Servestugan till Tärnasjöstugorna.   14 km.

Tät dimma och +7 grader när jag vaknade, men dimman lättade snart och då kunde jag se att det var gråväder och molnigt. På natten hade jag drömt om att klara av eller inte klara av Gröna Bandet, mindes jag. Första tanken när jag vaknade var att: "Nu bryter jag i Hemavan. Det här är ingen njutning längre". Masserade in Voltaren.

Det regnade då och då under hela dagen så paraplyet satt hela tiden i midjebältet och i clipset vid axelremmen. Paraply upp, paraply ner. Upp ner, upp ner.

Uppe på bergstoppen fungerade telefonen och jag ringde till Ketan. "Jag kommer att bryta i Hemavan. Det har jag bestämt nu", var det första jag sa' till henne. Så berättade jag allt om hur ont jag hade i vänsterfoten.

Då svarade hon att hennes erfarenhet av skoinlägg är att det är jätteviktigt att prova ut nya om man har gått upp i vikt!!!!!

Jaaaa där har vi förklaringen ju. Man kan säga att jag på en enda dag gick upp 20 kg i vikt på grund av ryggsäcken!!!!! Det där hade jag ingen susning om. Det var helt nytt för mig.
Nu när jag vet bättre, så skulle jag innan jag startade Gröna Bandet ha provat ut nya skoinlägg MED 30 KG TUNG RYGGSÄCK. 30 kg istället för 20 kg för att simulera vandringen med 20 kg. Man lär sig. Nu är jag en erfarenhet rikare.

Ringde till dottern Jenny. Hon berättade att hennes PT hade sagt att många människor egentligen har skoinlägg alldeles i onödan för det finns andra sätt att fixa fötterna. Jag är nog en så'n. Så att strunta helt i skoinläggen hade kanske varit allra bäst för mig och istället så kunde jag ha haft de sulor som följde med kängorna när de var nya.

Kom fram redan kl. 15 till Tärnasjöstugorna. Fick ett hundrum. Regnet ökade rejält under kvällen och då är det extra skönt med ett rum istället för tält. Jag tyckte synd om de som i regnet jobbade med sina blöta tält. Köpte precis som dagen innan, två chokladkakor schweizernöt och dessutom två ölkorvar.

Bastade och det var jättetrevligt med allt prat med vandrare. Inga svenskar, bara jag, vilket är lite märkligt. Badade efteråt i sjön för att kyla av mig och sedan kändes det riktigt skönt.

När jag låg och skulle somna så dök tankar upp om att ändå försöka att fortsätta vandringen för det onda tyckte jag hade blivit lite bättre. Vi får väl se imorgon ... ... ...


23 augusti
Tärnasjöstugorna till Syterstugan.   14 km.

9 grader klockan sex på morgonen och en del blå himmel.
Även den friska högra foten fick nu sulan, efter det att jag gjort om den lite med min kniv. Tanken var att rädda högerfoten så att inte den också börjar få ont. De nya sulorna var tyvärr ett par cm för korta och nu kände jag att det var på väg att bli skavsår under stortårna. Därför tog jag ur sulorna helt och hållet och det fungerade faktiskt.

Efter att jag hade vandrat några kilometer på väg mot Syterstugan upptäckte jag att JAG HAR INTE ONT längre!!!!  Då kände jag att jag ville fortsätta Gröna Bandet. Ringde till Ketan men det var dålig förbindelse så det blev SMS istället:  "Skulle Du bli väldigt besviken om jag fortsätter Gröna Bandet? Nu har jag gått 3 km och har inte ont längre. Jag verkar ha blivit frisk i foten!!!  Glädjen är tillbaka och det känns riktigt bra just nu i alla fall ... ... ...".

SMS'ade också till Jenny: "Jag har inte ont i foten längre. Nästan helt frisk. Glädjen och lusten har kommit tillbaka. Jag fortsätter Gröna Bandet!!!!!
Förlåt att jag hattar fram och tillbaka! ... ... ...".

Jenny skrev sedan ett fint svars-SMS till mig: "Ingen fara.... jag visste väl det. Kör pappa medans allt känns bra, du gör detta endast en gång i livet. Det är normalt att få dippar i en sådan här expedition. Jag tror på dig och Prada. ... ... ...".

Det är en väldigt trevlig vandringsled mellan Tärnsjö och Syter. I slutet av leden finns flera broar som är riktigt stora. Vinden hade blåst med minst kuling styrka under hela dagen och den sista av broarna svajade rätt mycket i vinden. Det kändes obehagligt och jag gick nära Prada för att kunna hjälpa henne om det skulle behövas.

Tältade utanför Syterstugan på exakt samma plats som för två år sedan och jag tror visst att det var exakt samma datum då också.


24 augusti
Syterstugan till Viterskalstugan.  13 km.

Vilken natt i tältet! Den kraftiga vinden avtog under natten och det blev riktigt kallt. På morgonen var yttertältets insida helt täckt av is. Fukten från utandningsluften hade kondenserat och frusit till is, lager på lager. Trots minusgraderna så hade jag inte frusit i tältet tack vare den varma sovsäcken. Prada hade den andra, lätta sovsäcken över sig, så hon hade inte heller frusit.

Började vandra den tunga uppförsbacken. Jag kände av att det gjorde lite ont i hälarna men det var inget annat som gjorde ont. Satte på mig dubbla tjocka sockar på fötterna, eftersom jag hade tagit ur sulorna från kängorna.

Fick ett hundrum i Viterskalstugan. Egentligen hade jag tänkt gå till Hemavan, eftersom det är bara 4 timmars vandring (11 km utför), men fötterna behövde vila. Fick veta att det skulle regna och då kändes det extra bra att slippa tälta.


25 augusti
Viterskalstugan till Hemavan.   14 km.

Jag eldade i kaminen och det var riktigt skönt i hundrummet. Ute regnade det för fullt och jag väntade med att vandra tills det hade slutat regna.

Ett 30-tal skolugdomar som gick i åttan passerade förbi mitt fönster. Det regnade rejält. De hade varit ute på fjället i fyra dagar och var nu på väg till Hemavan. Efter övernattning på STF Fjällcenter skulle de åka buss hem till Skellefteå. En del hade inte regnkläder och ganska många hade bara gympadojjor. Jag pratade med en av lärarna och han var väldigt nöjd med äventyret. Det hade varit lärorikt för alla och de hade haft fint väder de andra dagarna. Eleverna hade nog snappat upp undervisningen inför vandringen, men vissa föräldrar hade inte råd att köpa nödvändig utrustning.
Bland de här eleverna finns kanske en framtida Gröna Bandare! 

Tog in på STF Fjällcenter och fick ett jättefint rum. Kunde proviantera på ICA och kunde köpa sulor i friluftsbutiken. Lycka!
  

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Sammanfattning 15/8 till 25/8:

Jag har vandrat ungefär 65 mil = 650 km

Halva Gröna Bandet är alltså genomfört nu i Hemavan.
Så här blev dagsetapperna:

15/8                      Vilodag i Jäkkvik
16/8     8 km   till Pieljekaisestugan
17/8   24 km   till Bäverholmen via Adolfström.   Tält
18/8   15 km   till Sjinulttjiestugan.   Tält
19/8   38 km   till Ammarnäs skidbacken
20/8     8 km   till Aigertstugan
21/8   19 km   till Servestugan
22/8   15 km   till Tärnasjöstugorna
23/8   14 km   till Syterstugan.   Tält
24/8   13 km   till Viterskalstugan
25/8   14 km   till Hemavan, STF Fjällcenter
Summa 16,8 mil = 168 km 

Tältade i Bäverholmen, Sjnulttjiestugan och Syterstugan.

Jag har nu under tio dar vandrat en riktigt fin del av Kungsleden; den mellan Jäkkvik och Hemavan.  Framförallt så är den sista biten, mellan Servestugan och Hemavan, den allra bästa.

Dagarna i Jäkkvik var underbara, tack igen Ketan, Ewa och Rolle. Värdshuset på Bäverholmen var en höjdare, värdfolket där är så trevliga och service minded. Uppe vid Sjinulttjie satte jag genast upp tältet för jag anade att det skulle dyka upp vandrare som ville sova i raststugan. Jodå, mycket riktigt, tre sov i stugan. Tyvärr regnade det. Att sedan i ett svep vandra ända till Ammarnäs södra del, det var ett misstag (dumdristigt) för det blev 24 km fjäll och 14 km väg. Skulle istället ha tältat när jag kom ner till vägen. Kroppen tar stryk av 38 km med så pass mycket väg. Aigert blev en jobbig vandring. Så här efteråt tycker jag att det hade varit bättre att istället vandra direkt till Servestugan från Ammarnäs och då hoppa över Aigert. Tärnasjöstugorna har bastu och även Aigertstugan har det.  Att tvaga sig, basta och sedan bada i Tärnasjön - det blev en höjdare. En tysk fiskade i Svärfarsbäcken vid Syter och han fick en jätteöring, cirka 50 cm, på sin vobbler. Han kom till mitt tält sedan och undrade om hunden ville ha fiskrenset!  Nej fy, men jag tackade för omtanken.

Tänk så nära att jag hade avbrutit Gröna Bandet! Jag hade ju bestämt mig och var helt inne på att bryta. Jag tänkte till och med åka motorbåt över Tärnasjön eftersom jag ju ändå skulle bryta. Jenny skulle senare boka tågbiljett åt mig, Umeå - Stockholm.

Men något bra hände med min onda fot under natten för foten var så gott som helt frisk på morgonen och genast blommade humöret upp och glädjen var tillbaka. Här vill jag än en gång tacka Marléne i Ammarnäs, eftersom hon tipsade mig att byta ut skoinläggen mot vanliga sulor.

På STF Fjällcenter i Hemavan finns nästa depå. Inte på STF Fjällstation (gamla SMU). Nytt för i år är att Hemavan har två STF-ställen. 

Det ska bli riktigt spännande att fortsätta söderut.
Hoppas nu bara att fötterna inte blir sämre!

Lägger in ett nytt tips.  Det får ligga allra först, tips 0, eftersom det är superviktigt och så lätt att missa:

Tips 0:   Om att lämna sina skoinlägg hemma (eller prova in nya).
När man väger till exempel 20 kg mer än normalt (ryggsäcken) måste man prova in nya skoinlägg. Annars uppstår så småningom stora problem med fötterna. Det kan till och med vara bättre att köra utan skoinlägg och istället använda originalsulorna.
                                        *****

8/8-14/8 Saltoluokta till Jäkkvik

Sammanfattning 8/8 till 14/8.
Saltoluokta till Jäkkvik  15,8 mil = 158 km

Nya tips under fliken: "Mina Tips":

Tips 32:   Om att hitta sina prylar i ryggsäcken
Jag har valt att ha enbart tre stycken halvstora SeaToSummit vattentäta påsar, förutom påsen för sovsäcken (se tips nr 31). Om man har alltför många kan det bli svårt att minnas var.
o   Grön tät påse      = Allt mjukt.   Typ kläder, lakan och handskar.
o   Lila tät påse        = Alla prylar.   Typ sjukvård, hygien och reparation.
o   Orange tät påse = Allt för mat.   Typ kök och ätbart.
o   Gul tät stor påse = Sovsäcken.

Tips 33:   Om att inte halka på trädrötter
Gå aldrig på en rot eftersom rötter blir extremt hala vid fuktighet.
De tycks vara som insmorda med såpa. Lätt att göra sig illa.
Genom att undvika rötter även vid torrt väder så grundlägger man en vana som till slut hamnar "i ryggmärgen".
 
Tips 34:   Om att undvika spikar på spänger.
Ofta sticker det upp spikar på en spång. De förstör sulan på kängorna så släpa inte fötterna utan lyft.
-------------------------------------------------------------------

Vandrat hittills  = 50 mil = 500 km
Kvar att vandra = 84 mil = 840 km

Så här blev dagsetapperna med båtturerna inräknade i avstånden:
Start i Saltoluokta.
  8/8                Vilodag i Saltoluokta
  9/8   24 km   till Sitojaure +5,4 km (3,4 km båt).   Tält
10/8   33 km   till Pårte via Aktse (2,9 km båt).   Tält
11/8   16 km   till Kvikkjokk.   Tält
12/8   35 km   till Västerfjäll (3,5 km båt).   Tält
13/8   32 km   till Vuonatjviken.   Tält
14/8   18 km   till Jäkkvik (5,8 km motorbåt + 300 m roddbåt)

Alla fem nätterna blev i tält innan det kungliga boendet i Jäkkvik

Ketan (min fru) väntade i Jäkkvik och det fick mig att öka på dagsetappernas längd.
33 km, 35 km och 32 km - det är egentligen dumdristigt att gå i fjällen så pass långa sträckor under en dag.

Fortfarande inga krämpor; inga skavsår och inte ont någonstans. Men det är en balansgång ... ... ... för jag måste lyssna på kroppen hela tiden under vandringen och stanna upp då och då för att "släcka det onda i vissa kroppsdelar". Det här med att stanna upp det är en förträfflig metod. Bara en kort, kort vila och sedan är besväret borta! Det är främst  hälsenebesväret på vänster som poppar upp ibland och dessutom vänsterknäet. Men det är så olika, för vissa dagar har jag inte alls ont. Hårt underlag tycks förvärra.

Vädret har varit uselt med regn mest varje dag. Det blir då så geggigt och blött utmed lederna och det blir blött i tältet. Ett exempel mellan Västerfjäll och Vuonatjviken: Klockan 11 på förmiddagen började det regna och sedan höll det på oavbrutet hela dagen och hela natten och inte förrän vid tiotiden upphörde regnet. Mitt underbara paraply kunde jag då bara använda på kalfjället under ett antal timmar men sedan kom den täta fjällbjörkskogen och då gick det inte att använda längre.

Både vid Kvikkjokk och vid Voujnatjviken blev jag djupt besviken eftersom det var fullsatt. I ösregnet går jag och längtar efter ett rum där jag kan torka tält, sovsäck och flera klädesplagg - och då blir det ett blött tält istället!

Nu är både blåbären och hjortronen mogna och det finns mycket! Ser fram emot att få äta bär i fortsättningen.

--------------------------------------------------------------------------------------
DAGBOK:

9 augusti
Saltoluokta till Sitojaure + båt + 1 km.    24 km.

Det är lätt terräng. Passade på att ringa uppe på höjden just innan Sitojaure. Kom fram alltför sent, men vi hade tur så vi fick åka motorbåt. Det blåste ordentligt, så med roddbåt skulle ha varit farligt ute på sjön. Pratade en hel del med den trevliga lappen Lars Blind, båtföraren. När vi gick i land så tipsade han om att fylla på vatten redan vid första bäcken för uppe på fjället är det tydligen torrt.


10 augusti
Sitojaure + 4 km till Pårte via Aktse.   33 km.

Uppe på toppen efter Sitojaure fanns en skylt: "Här kan du ringa för att beställa båt i Sitojaure". Ringde till Ketan, min fru, och sjöng "Röda små smultron ... ... ..." för henne på födelsedagen. Just den sången är tradition i familjen och man SKA sjunga den lite falskt, för det gjorde alltid pappa Sven! Hon blev jätteglad. Jag sjöng så högt att renarna stannade upp och tittade på mig allihopa. Det var väl förmodligen för att jag sjöng så falskt.
Framme i Aktse möter jag stugvärden och hon säger: "Jaha här kommer Svante och Prada!!!???". Men hur kunde hon veta våra namn???  Vilket mottagande.
Jo ett par från Skåne hade passerat några dar tidigare och då lämnade de över ett brev till stugvärden som var adresserat till mig, för de visste att jag skulle komma. Det var Hanne och Patrik, väldigt trivsamma personer som jag hade nöjet att få träffa för två år sedan i Kaitumjaure. Vi badade alla tre i älven vid den vackra platsen strax norr om Kaitumjaure.  Patrik hade ett mål att få se en älg i sin kikare och till slut lyckades han!  Tydligen så är älgar extremt stora i den här delen av landet. Kuriosa: Häromdagen i Kaitumjaure såg jag en älg, utan kikare!

Trots att ordinarie båttur redan hade varit så bjöd stugvärden på en extra tur. Himla snälla människor det finns! Det var Göran Olsson, hennes man, som körde båten. Göran funderar starkt på att gå Gröna Bandet nästa år när han är pensionär.

Gick om en familj från Belgien. Han i familjen var helt lyrisk över det underbara i de svenska fjällen. Det var kanonväder med vindstilla, blå himmel och dessutom ingen mygg. Han satt på en liten träbro över en jokk och dinglade med benen. Frun plockade blåbär där intill. "Jag vill inte åka hem. Jag är så avundsjuk på dig", sa' han på engelska.

Mötte sedan bland annat en riktigt tuff kvinna från Nya Zeeland. Hon verkade vara stark och snabb. Hon bad mig hälsa till Björn Sarstad som kör båten vid Kvikkjokk. Björn hade tydligen verkligen bjudit till, så hon fick en extra båttur med sight seeing och de till och med stannade för att plocka bär. Jag träffade Björn för två år sedan när jag vandrade hela Kungsleden och även då berättade han massor. Han är bra på engelska och är en förträfflig guide. Bitte, syrran, har ju björn i skogarna intill deras gård. Mina tips till henne om vad man gör om man möter en björn kommer just från den här båtföraren.

Mötte en Gröna Bandare, Andreas från Lund. Hans kvinna, Ida, gjorde honom sällskap. Hon hade anslutit i Jäkkvik. Vid Saltoluokta avbryter hon vandringen medan Andreas fortsätter till Treriksröset. Vi pratade länge och väl. En riktigt trevlig kille! Han gav mig också några tips. Även Andreas trodde, liksom tvillingarna, att det var förbjudet att åka motorbåt om det finns roddbåt. Jag berättade att Annica och Torkel (de som bestämmer) hade skrivit till mig och meddelat att motorbåt är okay vid Teusajaure, Sitojaure och Aktse och vid alla platser med "stadigt organiserade båttransporter som går över vissa fjällsjöar mellan lederna".  Det var en stugvärd som berättade att tjejerna (Erika och Linnea Nilsson-Waara som går Gröna Bandet) inte tordes åka motorbåt för de trodde att det var förbjudet.

Det började regna och kväll. Tältade i skogen intill Pårtestugan. Prada var genomblöt.

Kvikkjokk nästa.


11 augusti
Pårte till Kvikkjokk.   16 km.

Träffade två hurtiga norska kvinnor i Pårte, Inger och Torild. De hade vandrat Norge På Langs två gånger - i ett svep! NPL är dubbelt så långt som Gröna Bandet, 260 mil.

Sträckan mot Kvikkjokk är riktigt usel. Det har ofta blivit bäckar där leden ska gå och det är mycket sten hela tiden.

Fann ett hjortronställe och kunde njuta.

Såg fram emot att få torka upp allt blött efter regnandet, att få breda ut mig i ett rum. Jag blev riktigt besviken när det var fullbelagt på Kvikkjokk. Inga hundrum.
Föreslog vedboden, men "det var för farligt", sade hon. Abiskojaure använde just vedboden till flera hundägare, när det var fullbelagt. Så det blev till att tälta med allt det blöta.

Stoppade in Prada i tältet och åt en 3-rättersmiddag med två glas rödvin.
Förrätt: Grand lax med hovmästarsås på toast.
Huvudrätt: Älginnanlår med hasselbackspotatis, pumpapure och rödvinsås.
Efterrätten: Pannacotta med granatäpple och vanilj med havtornsspegel.
 
Mitt emot mig satt en gammal man, 86 år. Hela sitt vuxna liv hade han fjällvandrat varje år till för sex år sedan. "Stövlar ska det vara", tyckte han. "Det här med kängor är bara ett mode som snart försvinner", trodde gubben.
När jag berättade om Gröna Bandet så ruskade han på huvudet och förklarade att "Fjällvandring ska vara en njutning!  Det ska inte vara att utföra någon slags prestation." Så gubben tyckte att  Gröna Bandet var en dålig ide. Det tycker inte jag. Man kan prestera och njuta samtidigt!


12 augusti
Kvikkjokk till Västerfjäll.   35 km.

Började nästa dag med en dusch. Med på båten var också en stark ung tjej,  Ida. Hon hade vandrat samma väg som jag och skulle avsluta i Hemavan där ju Kungsleden upphör.

Underbar led söder om Kvikkjokk! Oförstörd led som är lätt att vandra. Fantastiskt fint väder hela dagen. Gick över bron som lagts över Piteälven och tältade.


13 augusti
Västerfjäll till Vounatjviken.    32 km.

Vaknade tidigt i tältet eftersom jag frös. Prada skakade. Ute var det helt vitt på marken av frost. Smakade på några hjortron men de var isiga.

Efter en timmes vandring hade kroppsvärmen kommit tillbaka och då blev det frukost. Klockan 11 startade regnet och det regnade utan uppehåll hela tiden. "Det är fullt ", fick jag veta av ägaren i Vounatjviken. Extremt stor besvikelse - IGEN! Blött, blött och blött. Tältet var i alla fall vattentätt och sovsäcken var bara lite blöt - en tröst. Det fortsatte att regna hela natten.


14 augusti
Vuonatjviken till Jäkkvik.   18 km.

Vi var tio vandrare på båten. Det blev uppehållsväder och nu kändes det riktigt bra att min fru och Jäkkvik var så nära.
Vi höll ihop fem vandrare och hade riktigt trevligt. Två från England, en från Brasilien och en tyska. Jag erbjöd mig att ro en extra gång vid Harrselet.

Väl framme hos Ketan, Rolle och Ewa i Jäkkvik blev jag bjuden på en starköl. Oh vad gott! Nästan två månader sedan jag drack en öl! Även Peter, Sara och deras barn Sylvester fanns där. Vi åt en trerätters middag som var utsökt!  Gravad lax och sill i förrätt, entrecote och sedan vaniljglass med blåbärspaj och hjortronsylt. Mmmmmmm.

Nu väntar vilodag och faktiskt: BRA VÄDER!!!

Slutligen en häftig sak jag hörde:

Renkalvmärkningen är just avslutad för lapparna. Alla familjemedlemmar måste då vara med. Lapp-tonåringarna hade funnit en sten uppe på fjället där de kunde nå internet. De kallade platsen för "FaceBook-stenen".

30/7- 7/8 Abisko till Saltoluokta

8 augusti 2016
Sammanfattning 30/7 till 7/8

Abisko till Saltoluokta.   14,9 mil = 149 km

Så här blev detaljerna:

Start i Abisko
30/7   23 km   till Abiskojaure
31/7   17 km   till 3 km före Alesjaure.   Tält
  1/8    3 km    Vilodag i Alesjaure
  2/8   22 km   till 3 km före Sälka.   Tält
  3/8   16 km   till 2 km efter Singi.   Tält
  4/8   11 km   till Kaitumjaure
  5/8    9 km    till Teusajaure
  6/8   26 km   till Suorva dammen via 900 m båt och via Vakkotavare.   Tält
  7/8   22 km   till Saltoluokta (2 km båt: M/S Langas)
Summa 14,9 mil = 149 km

Nu finns alla mina tips till fjällvandrare samlade bakom en ny flik: "Mina Tips". Jag fyller på med flera tips så fort som jag har några.

Här tre exempel kopierade från fliken  "Mina Tips":

Tips 2:   Om blixtlås och att alltid stänga.
Direkt efter att du öppnat ett blixtlås ska det stängas. Gör det till en vana. Stäng även om fickan är tom för annars, förr eller senare, så händer det som inte får hända, att du tappar bort saker som ramlat ut.

Tips 25:   Om att stanna för att titta.
Att gå och samtidigt titta upp, det är som att tigga efter problem. Det är sååå lätt att stuka foten eller att ramla omkull. Nej istället; stanna upp och var blickstilla när du ska se dig omkring.

Tips 29:   Om extra vänlighet.
Innan du lämnar ett ställe så ladda kaminen med näver och tunna vedpinnar på så'nt sätt att nästa gäst bara behöver tända en enda tändsticka för att få full fart på elden. Då kan det vara full fyr i spisen redan innan ytterkläderna hunnit av! Sedan smittar det här av sig så även nästa gäst får kanske också uppleva samma goda vänlighet.

---------------------------------------------------------------------------------------------------

Den här norra delen av Kungsleden har varit extra trevlig tycker jag.
Extremt vacker fjällnatur, men också för att här har jag mött så många glada fjällvandrare. Alla säger att just i år är det rekordmånga på Kungsleden!

Jag mötte en pratsam kvinna, en så'n som "pratar fortare än hjärnan hinner med". Jag berättade för henne att jag går Gröna Bandet.
Då svarade hon: "Jaha, det har jag då aldrig hört talas om. Måste vara någon slags hälsovandring förstår jag".

Egentligen så hade hon faktiskt rätt i sin gissning, trots att den ju var helt fel ... ... ...
För visst är Gröna Bandet hälsan själv! Under flera månader innan starten så tränar man: långa promenader, ofta med tung ryggsäck och det blir många timmar utomhus i den nyttiga friska luften. Sedan själva vandringen, under ett par månader (minst) så blir det ingen alkohol och kroppen får arbeta många, många timmar varje dag. Man lägger sig tidigt och sover länge. Det kan till och med bli så mycket som 9 timmars sömn ibland. Vattnet saknar klorering vilket kroppen inte är bortskämd med.
Jag äter knappt några tabletter mot högt blodtryck för det behövs inte.
Mitt hälsenebesvär i vänstra foten verkar "ha gått i ide", vilket är underbart!
Jag har rätt så ofta lite ont i ryggen där hemma, men hör och häpna: Inte ryggont en enda dag!!! 
Min fru påstår att jag snarkar men jag är ganska säker på att här på fjället så snarkar jag mindre eller så snarkar jag inte alls. Att jag gått ner i vikt är nog en bidragande orsak. Ja just det, ... ... ... när vi nämner vikt: En Gröna Bandare får tillbaka sin idealvikt. De där valkarna på magen tycks ha försvunnit på mig!
Vi kan alltså slå fast en gång för alla att Gröna Bandet är också en hälsovandring!

Hunden haltade på ena bakbenet när hon steg upp en morgon. Sedan såg jag samma sak vid ett annat tillfälle då hon hade legat en stund. Det här gör mig lite orolig och därför har jag försökt att inte vandra så många timmar varje dag. Nu hoppas jag att det går över.

Att gå 3 mil = 30 km på en asfalterad landsväg, det är en riktig plåga! Även hunden led såg jag. Mellan Vakkotavare och Saltoluokta  (Kebnats) så är det nämligen förbjudet för en Gröna Bandare att ta bussen.

I min förra sammanfattning så skrev jag om middagen i Abisko som var så god. Den fantastiska maträtten som jag fortfarande tänker på ibland, den heter så här för att vara exakt:
Renrostbiff   *  Ricotta- och svampfylld färsk pasta  *  Gräddsås
... ... ... och så efterrätten:
Vaniljglass  *   Rårörda hjortron ( plus en liten rödvinbärskvist)

Ser fram emot matsedeln i restaurangen i Saltoluokta. Den fjällstationen är vida känd för att ha en riktigt bra restaurang.



=================================================================
DAGBOK:

30 juli 2016
Abisko till Abiskojaure.  23 km.

Packade upp depåkartongen på morgonen. Kastade bort 7 st. fulla hundmatpåsar med torrfoder á 250 g för att få ner vikten ett par kilo. Kom iväg kl. 13. Regnet kom och nu fick jag verkligen nytta av paraplyet. Det visade sig fungera perfekt. Anordningen med clips i axelremmarna gör att båda händerna är fria så att jag samtidigt kan använda stavarna.

Gissa vilka som var stugvärdar? Jo ett äldre par som kommer från Svedje, en by som ligger en mil från Björna som är min hemby i Ångermanland: Bosse och Margareta Persson. Hon var klasskamrat med min syster Birgitta "Bitte" under ett par år. Han har varit rektor i Björna skola och han har jobbat med min mamma. Numera har de flyttat till Linköping. De har valt att vara stugvärd under två perioder som är cirka 2 månader. De ser fram emot Fjällräven Classic för de gillar att ta emot folk. Ofta är det tvärt om med andra stugvärdar, att de vill undvika FC.

Köpte en ölkorv och en konservburk makrill i tomatsås.

Eftersom det var fullt så fick jag säkerhetsrummet - perfekt! Vissa med hund fick sova i vedboden, så fullt var det. Tydligen är 2016 ett rekordår för norra Kungsleden.

Prada lät väldigt snorig när hon sov. Möjligen en hundförkylning.

En häftig detalj i Abiskojaure är den helautomatiska pumpen som ser ut som en propeller. Pumpen ligger i älven intill stugorna och fyller tunnor med vatten  dygnet runt - helt utan ström!



31 juli 2016
Abiskojaure till 3 km före Alesjaure.   17 km.

Mötte två inofficiella Gröna Bandare, Jeremia och Hanna. De var på väg norrut. Jeremia hade lite ont i en fot efter alla mil från Grövelsjön.

Mötte en ensam ung kvinna, Julia från Tyskland. Hennes pappa hade många gånger varit i Sverige, bl.a. cyklat genom landet. Hon visade pappans kåsa som han för länge sedan köpte i Sverige.

Tältade just innan regnet kom alldeles intill en väg för 4-hjulingar. Plötsligt kom två lappar med full fart förbi oss. Regn hela natten.



1 augusti 2016
3 km före Alesjaure till Alesjaure.   3 km.

Spöregn hela tiden. Ihållande regn löd prognosen. Fick ett hundrum. Prada mår inte så bra så det blir korta dagsetapper och långsamt tempo. Hon sover mycket och har diarre.

5 stugvärdar i Alesjaure på grund av Fjällräven Classic.
Köpte Leukoplast, elastiskt bandage och makrill konservburk.

Pratade med ett ungt par som hade gått vilse. De var blöta och trötta och lyckades till slut hitta Kungsleden. Klockan 2 på natten kom de till Alesjaurestugan. Vad de inte berättade är en rysligt otäck historia som jag fick veta i Singi. Historien handlar om möjlig kallbrand! Läs mera längre ner.



2 augusti 2016
Alesjaure till 3 km före Sälka.   22 km.

Kom till Tjätkjastugan. Grinig stugvärd som klagade över att hunden inte var kopplad. Fikade utomhus. Max, en blivande sjukgymnast hade fått skavsår så jag tog fram mina saker och plåstrade om honom.

I tältet sedan provade jag de krydd-mix påsar som Ola lämnat till mig i Abisko. Pemmikan har aldrig smakat så gott! Smakerna gifte sig med varandra.
Kokade vatten, lade i kryddor och så pemmikan och rörde om. Mmmmm.
Åt alltså som soppa med sked.



3 augusti 2016
3 km före Sälka till 2 km efter Singi.   16 km.

Packade allt "inomhus" i tältet för att öva mig inför kommande regnoväder. Men si det blev på riktigt för regnet kom igång.
Vjd Kuoperjåkka raststuga mellan Sälka och Singi tog jag skydd för regnet. En stålskiva med vassa hörn rev sönder mina nya dyra Gore-Tex regnbyxor. Lagade med Leukoplast.

Där i Singi satt de två som hade gått vilse och kommit kl. två på natten.
Han berättade att de väntade på helikopter. Ett skavsår på pektån hade han plåstrat om med Compeed skavsårsplåster. Men det kändes konstigt efter några dar, tyckte han och när han tog bort plåstret så kom det massor av var och tån var svart!!! Sjukvårdsupplysningen hade i en hjälptelefon sagt att helikopter till Kiruna lasarett var jätteviktigt. Kanske att han hade fått kallbrand och måste amputera bort tån? Orsaken var att kängan hade varit för nära kaminen och gummit hade smält där framme.

I Singi var det proppfullt. Stugvärden kunde bara erbjuda tältplats, så vi vandrade vidare.



4 augusti 2016
2 km efter Singi till Kaitumjaure.   11 km.

Prada haltade med ena bakbenet när hon kommit ur tältet. Jag blev bekymrad. Lastade upp klövjeväskan på min ryggsäck så hon fick gå utan packning under en kvart. Sedan verkade allt bra. Den här dagen var kanonfin med sol mest hela tiden!
Bastade i Kaitumjaure. I bastun satt folk från Friluftsfrämjandet i Huddinge! Ove Håkansson och Rune Lindqvist var ledare för en grupp. De var 12 stycken. Pratade länge med Ove och Rune. Världen är bra liten!



5 augusti 2016
Kaitumjaure till Teusajaure.   9 km.

För Pradas skull, en kort vandring. Testade hett vatten, salt och pemmikan. Alltså inga kryddor. Misstänkte att kryddorna var orsaken till min diarré. Rune kom till stugan och vi småpratade.



6 augusti 2016.
Teusajaure till 22 km före Saltoluokta.   26 km.

Rodde över tidigt, strax efter kl. 5 på morgonen. Då slapp jag ro tre gånger.
Träffade ett par från Sollefteå som hade blivit överraskade av åskvädret dagen innan. Blixt och smäll kom samtidigt. De hade tidigare träffat en lapp som berättade att varje år så träffas renar av blixten och dör. Det är farligt att vara högt uppe på fjället när åskan går hade han också sagt.
Stugvärd i Vakkotavare var en trevlig man, Kent Karlsson från Uddevalla. Eftersom vi har bott i Uddevalla så hade vi en del att prata om.

Vi gick 10 km utmed asfaltvägen mot Kebnats. Tältade vid dammen i Suorva. Där fanns supertäckning på telefonen: 4G och alla staplar.



7 augusti 2016
22 km före Saltoluokta till Saltoluokta.   22 km.

Det regnade hela morgonen så vi kom iväg allt för sent. Det blev väldigt stressigt eftersom vi skulle gå 20 km på asfalt och sista båten skulle gå kl. 16:30. Mötte Johanna Gripsborn med sin hund, en Howart. Johanna är också en Gröna Bandare och hon startade den 16 juni i Grövelsjön. Vi utbytte en del erfarenheter. Det verkade vara en stark tjej!

30 minuter innan avgång för M/S Langas var vi framme vid Kebnats bryggan. Jag fick hundrum tillsammans med en engelsk familj med småbarn. Trerättersmiddag och trevligt bordssällskap!
Här är menyn:

Saltos älgörts- och havtornssill, färskpotatis.
Älggryta på öl från Tjers Bryggeri, kokt potatis och lingonchutney
Vaniljglass med hjortronmylta och kolasmulor

Ihållande regn och fortfarande trött hund gjorde att det blev två nätter i Saltoluokta.

                        *****

13/7-29/7 Stockholm till Abisko

Sammanfattning 13 juli till 29 juli
Kilpisjärvi till Abisko STF Fjällstation.  19,5 mil = 195 km

Så här blev detaljerna: 

14/7    2 km   till Kilpisjärvi +2 km.   Tält 

15/7   12 km   till Treriksröset 

16/7   13 km   till Pältsastugan 

17/7   11 km   till Gappohytta
18/7   --      Vilodag i Gappohytta
                                                ( 02 Karta Nordeca AS:   Turkart Bardu )
(19/7  16 km   onödig felnavigering nästan till Rognli t/r.   Tält)
20/7   18 km   till Rostahytta +2 km via Isdalen.   Tält
21/7   18 km   till Daertahytta
22/7   --      Vilodag vid Daertahytta.   Tält
23/7   19 km   till Daertahytta +19 km.   Tält
24/7     8 km   till Dividalshytta
25/7   18 km   till Vuomahytta
26/7   18 km   till Gaskashytta +200 m.   Tält
27/7   13 km   till Altevasshytta
                                                ( 03 Karta Calazo:   Kebnekaisefjällen )
28/7   25 km   till Lappjordhytta
29/7   20 km   till Abisko via Pålnostugan 

Sammanfattning:
Eftersom jag så ofta skriver om hur jobbig vandringen är och hur väldigt många timmar vissa sträckor tar - så bara måste jag förklara mig. Jag vill ju absolut inte avskräcka någon från att vandra Nordkalottleden.

Därför: Jag är 67 år och benen är inte så unga längre. Det är det som är förklaringen till min klagan.

Mygg är ett eländes elände!!!!!! De finns med och stör hela, hela tiden. De är ovanligt aggressiva och de tycks kunna flyga trots ganska kraftiga vindar.
Jag skulle verkligen vilja göra så som lappkvinnan tipsade mig om, när hon bjöd mig på lift till Kilpisjärvi: "Vila i 5 minuter efter varje timmes vandring". Men jag klarar inte av att se hunden lida så av alla blodätarna. Så därför blev stoppen alltför korta. Skulle egentligen också vilja stanna en gång för att koka kaffe, men det funkar inte på grund av insekterna.

Jag har nu vandrat nästan 20 mil (=200 km) och det har varit enormt tufft emellanåt. Exempelvis Rostahytta till Daertahytta är den jobbigaste vandringen jag upplevt. Jag var tvungen att ta en vilodag efter vandringen på 18 km som tog 12 timmar. Lindade båda knäna med elastiskt bandage för att kunna vandra vidare dagen efter.

Men vilken fantastisk natur! Man blir alldeles häpen emellanåt.

Nu efter så många dagars vandring har kroppen fått styrka och ryggsäcken har blivit lättare, så det känns bättre nu.

Det har nästan inte regnat något alls. Men högtryck, värme, vindstilla och mygg ... ... ... - "man är aldrig nöjd"!

Notera: Ända till Abisko gjorde jag alla vad över jokkar och älvar med kängorna på!!! Inte ens genom Isdalen. Jag balanserar på stenar.

På grund av att jag äter nästan noll kolhydrater så är kroppen i ketos (fettdriven). Det gör att jag är aldrig hungrig ... ... ... konstigt egentligen. Jag går ner i vikt, men hur mycket är svårt att uppskatta.

Om man är medlem i STF då får man samma kraftiga rabatt som medlemmar i norska DNT. Då blir det halva priset i deras hytter: 150 kr istället för 300 kr eller för seniorer 67 år och äldre: 60 kr istället för 120 kr. Snabbt har man sparat in pengarna.

Nu är min längtan uppfylld med gott renkött och två glas rödvin på Abisko STF Fjällstation!!! Efterrätt: Vaniljglass med hjortronsylt och några röda vinbär.
Hmmmmmmm. Bättre än pemmikan minsann!

---------------------------------------------------------------
DAGBOK:

13 juli 2016
Nattåg från Stockholm mot Kiruna.

Byte i Söderhamn. Hunden kunde pinka där och även vid de halvlånga stoppen i Umeå och Boden. Viktigt det där med kissnödig hund, när resan tar 17 timmar. Pratade länge med en trevlig norrman, Per-Olof (?), och hans fru från Göteborg. Han var uppväxt i nordnorge och är son till en fiskare.


14 juli 2016
Buss och lift Kiruna - Karesuando - Kilpisjärvi

Mötte en beundransvärd ung kvinna i Kiruna. Barbara hette hon och kom från Schweiz. Hon startade sin fjällvandring i Nordkap och hennes mål är att vandra hela "E1", som är en vandringsled som börjar i Nordkap och slutar i Italien. Just i år tänker hon fjällvandra till Grövelsjön och då via norska Sulitelma och Börgefjäll. E1 har ledmarkeringar överallt utom över Börgefjäll där man får fjällvandra med karta och kompass, berättade hon.
Uppe i Nordnorge hade regnandet gjort att när hon skulle vada så gick vattnet nästan upp till grenen. Då bedömde hon att det var alltför farligt så hon vände och lyckades få lift för att komma runt. Hennes ryggsäck vägde 25 kg och hon berättade att den här gången hade hon tunga dubbelsovsäckar eftersom ifjol så frös hon hela tiden i tältet.

Buss till Karesuando. Vi hade tur som kom med bussen eftersom hundar inte får åka med om det råkar finnas en hundallergiker ombord. 243 kr kostade bussresan.

Tullen vid finska gränsen valde att inte kolla hundens status. Man gör bara stickprover. Min hund Prada var annars grön: Rabies vaccinerad i god tid innan och avmaskad mot dvärgbandmask 1-5 dagar innan.

Jag fick lift till Kilpisjärvi av en varmhjärtad norsk lappkvinna, Kristine Eira. Hon arbetar som konstnär med sameinriktning. Tydligen är hon välkänd för sina alster. Bilresan på 11 mil till Kilpisjärvi gick väldigt fort för vi hade en så fantastiskt trevlig pratstund.
Kristine berättade att lapparna brukar ha speciell mat med sig: En slags "pemmikan" faktiskt som är gjord på torkat renkött och renfett. Maten heter tydligen RSP. Sådan pemmikan är mycket mjukare i smaken jämfört med när den är tillverkad av nöt- eller älgkött. Hon trodde att när jag nått målet i Grövelsjön så kommer jag att vara ordentligt trött på pemmikan.

Hennes 2 tips vid fjällvandring:
o     Efter 5 km ta 5 minuters vila. Extremt viktigt anser hon. Kroppen "trycks ihop" både av ryggsäckens tyngd och av kroppstyngden och efter vilan är kroppen återställd. Jag formar om hennes tips till 1 timme istället för 5 km eftersom lapparna säkert har riktigt hög hastighet vid vandring. Påminner om vad som är brukligt vid pilgrimsvandringar : Efter 1 timme - rasta 15 minuter.

o     Viktigt att inte hoppa över stretching. Musklerna behöver det.

Vi talade till och med om djupa saker. Till exempel tror vi båda på ett liv efter detta och hon berättade om en gripande upplevelse som haft när hon i koma nära att dö, hade en "ut ur kroppen upplevelse".

Från Kilpisjärvi vandrade jag en bit upp på fjället för att tälta. Det blev en natt med dålig sömn för det var kraftiga kalla vindar och jag frös. Även hunden frös, men sedan hon fått min dunjacka över sig så slutade hon att skaka. Saknade min andra sovsäck Marmot Sawtooth istället för den nya lätta Western Mountaineering Summerlight.
... ... ...

Nästan slut batteri. Fortsättning följer när jag fått ström i Abisko.


15 juli 2016
Kilpisjärvi (+2) till Treriksröset. 12 km

Vandrade till Treriksröset. Det var en jättejobbig vandring och jag tänkte "Vad har jag gett mig in på egentligen!".

Det positiva var att landskapet är bedårande vackert och att jag mötte så många trevliga vandrare. Påminde lite om norra Kungsleden nära Kebnekaise mellan Alesjaure och Singi.

Sedvanlig fotografering vid betongklumpen som är den punkt där Sveriges,  Norges och Finlands gränser möts. Sveriges nordligaste plats.

Tänkte övernatta i stugan men det var så mycket mygg inomhus så det gick inte. Där vid Treriksröset, oj vilket myggställe och vilket knottställe!!!!  Fy för attan. Har aldrig upplevt något värre. Prada blev nästan uppäten av knott. Hennes mage och insidan lår hade stora röda prickar överallt. När hon kom in i tältet började knotten komma upp ur hennes päls så uppe i taket i tältet samlades minst 100 st knott och de flesta var blodfulla. Började döda dem men insåg att det var bara dumt eftersom knott inte biter inomhus.

Sömnen blev bra i allafall. Men jag var ordentligt orolig över Prada eftersom jag googlade och kunde läsa om otäcka saker och hundar som inte klarar av knottbett.


16 juli 2016
Treriksröset till Pältsastugan.  13 km

Fruktansvärt med insekter nere vid dalen vid Treriksröset. Behövde vandra flera timmar uppåt höjderna för att vinden skulle hjälpa till med att få bukt med de blodsugande hemskingarna.

Det blev en rysligt tung vandring till Pältsastugan. Sista halvan hade vi dessutom regn. 13 km ska det vara mellan Treriksröset och Pältsa men förmodligen blir det 15 km om man mäter på mätsätt nr 3:
1)  Fågelvägen.
2)  Snöre på kartan.
3)  Garmin GPS som också tar hänsyn till terrängens backar.

360 m stigning på 6 km och det blev en utmaning för mina ben med den tunga packningen. Ryggsäcken var laddad för 18 mil och 10-15 dagar så den var tung.

Skönt "med egen kuppe". Var ensam i hundrummet och när kaminen fått upp värmen torkade allt så fint. Allt var utspritt över hela rummet.
Vilken lyx!

Bastun blev sedan en fin avslutning på dagen. Varmt vatten fanns ovanpå den vedeldade bastu-kaminen. Gubben blev ren igen.


17 juli 2016
Pältsastugan till Gappohytta.  11 km

Pratade en hel del med den trevliga stugvärden Elsa, en bergsingenjör från Kiruna. Vi  kan kalla henne för Elsa-Pältsa (nu var jag inte rolig alls).
320 kr kostade ett dygn med 10% rabatt för Gröna Bandare.
Efter städning och vedklyvning bar det av norrut mot norska Gappohytta.
11 km väldigt trevlig led som hela tiden följer toppen av en enorm grusås eller moränrygg.
Gappohytta är alldeles nygjord tydligen, för allt verkade så fräscht. DNT-nyckeln kom nu till användning. DNT betyder Den Norske Turistforening. Alla DNT-hytterna kostar 300 norska kronor per dygn och 120 för seniorer. Men om man är medlem i STF eller i DNT så är det halva priset: 150 och 60 norska kronor.  Om man inte sover över kostar det 60 och då halva priset för medlemmar, 30.
Ett eget hus fanns för hundmänniskor och allting var väldigt genomtänkt och bra.


18 juli 2016
Vilodag i Gappohytta

Blåste styv kuling.
Efter första natten var det så dåligt väder att det var lika bra att stanna inne. Det blev en behövlig vilodag efter den tuffa inledningen.


19 juli 2016
Onödig Gappo till Rognli (nästan).  t/r 16 km

Efter andra natten gav vi oss iväg. Men ödet ville tydligen att vi skulle sova en tredje natt i Gappo. Jag tog fel led (slarvigt men lärorikt, jag skäms) och jag hamnade nästan i Rognli. Cirka 8 km hann vi vandra innan jag vände. 16 km är ju nästan en dagsmarsch så det fick räcka. Dessutom tornade regnmolnen upp riktigt hotfullt. Som pensionär har jag ju all tid i världen, så vad gör väl en extra onödig vandring! Landskapet var bedårande så helt bortkastat var det inte. Sedan väntar den vackra Isdalen som kan bli en krävande vandring. Tre vad genom iskallt vatten måste vi tydligen klara av. Det sade Elsa-Pältsa till mig.


20 juli 2016
Gappohytta till Rostahytta.  18 km (via Isdalen)

Vandringen tog 10,5 timmar med korta raster. Tre större vad men de höga kängorna gjorde att jag behövde inte byta till vadarskor. Mycket vackert men också rätt så krävande. En del ställen med besvärliga stenar.

Rostahytta har hundförbud i alla byggnader. Dåligt DNT anser jag. Jag ska skriva ett brev och klaga. Så vi tältade några kilometer upp på fjället nära leden mot Daertahytta.

På vägen upp mötte jag en ung man från Schweiz som hette Remy. Han hade startat i Abisko med sin kompis. Efter ett antal dagar blev kompisen sjuk och måste till civilisationen. Han hade fått diarre och var riktigt dålig.


21 juli 2016
Rostahytta till Daertahytta.  18  km

Vilken hemsk led!  Sten, sten och sten. Stigningen från Rosta är 478 - 1033 möh och det gör 555 m på 12 km!!! Vädret var strålande, tror de där hemma - men tvärtom är det för fjällvandrare. Högtryck, klarblå himmel och VINDSTILLA !!!!!
All mygg som fanns vid starten när vi packat ihop tältet, de följde med oss hela vägen till Daertahytta  och under vandringen anslöt ytterligare några hundra! Mötte en tuff kvinna från Finland, Hanna. Hon hade startat i Kvikkjokk och skulle avsluta Kautokeino, en sträcka på 60 mil.

12 timmar tog dagens vandring!
Leden var dåligt markerad i början och det blev då jobbig vandring genom flera områden med stora stenar. På slutet började knäna kännas ont så jag fick ta det väldigt lugnt. Sökte hela tiden bästa väg för hunden eftersom det är svårt för henne att gå bland stora stenar.

Även Daertahytta är helt nybyggd och väldigt välordnat allting.
Tack och lov så finns hundrum där.


22 juli 2016
Vilodag.


23 juli 2016
Daertahytta till Dividalshytta.  27 km tot. men nu de första 19 km

Eftersom det var högtryck med klarblå himmel, varmt och vindstilla - så startade jag mitt på dagen. Strategin lyckades för det bildades moln och dagsbrisen ökade en del.
     Mötte genast en österrikare och en tysk som ville att jag skulle låsa upp med min DNT-nyckel. Deras kompis hade stukat foten och skulle ta sig till civilisationen och då fick han deras nyckel med sig.

Sedan hände något märkligt: Jag möter en man som på norska frågar om jag och hunden är ute på långvandring. "Ja det gör vi", svarade jag. "Heter du Svante Sundelin", frågar han sedan !!!!!!  Jo han hade läst min blogg. Han hade med intresse kollat hur jag hade planerat att gå just mellan Hemavan och Åre. Om han hade haft tid så skulle han vilja vandra Gröna Bandet. Eirik Sørensen heter han.

Två glädjespridare mötte jag sedan. Norskan Heidi och Italienskan Brigitte (Bardo). Heidi bodde inte längre i Norge utan i Italien.

Jag får en massa energi av att småprata med trevliga människor!

Tältade 1 km före det stora vadet innan Dividalshytta intill leden vid 964 Stuora Nanna. Där kom det lite vind i alla fall.


24 juli 2016
Sista biten Daertahytta till Dividalshytta.  8 km

Vaknade i tältet och tänkte koka en kopp morgonkaffe. Men tji fick jag: Insidan av yttertältet var packad med ett 100-tals myggor som bara satt och väntade ... ... ...
Prada fick ligga kvar i tältet medan jag packade ihop. Jag smorde in hennes mage med MyggA, tog ner tältet och sedan snabbt iväg.

Det stora vadet nedanför jätteberget Jerta som alla pratade om, det lyckades jag "fors-era" utan att ta av kängorna. Men det var vanskligt för de flesta stenarna var runda och även en stor sten kunde röra på sig när jag satte foten på den. Prada hade stora problem med just alla dessa stenar på botten som rörde på sig. Så hittills Kilpisjärvi till Dividalshytta - ännu inget vad med kängorna av och Crocs (Foppaskor) på.

Framme vid Dividalshytta träffade jag ett äldre par. De bodde ute på landsbygden utanför Lofoten med fåren deras. Torstein och Edel var jättetrevliga. Han var också teleingenjör som jag. Han berättade om flera spännande upplevelser som han haft i fjällen genom åren. Just den här hytta besökte de första gången 1971, för 45 år sedan!

Det fanns möss i hyttan berättade de. Så jag satte upp en lapp på väggen för att varna kommande besökare. All mat hängde jag upp i taket på torkställningen.


25 juli 2016
Dividalshytta till Vuomahytta.  18 km

Det regnade under natten. På morgonen låg
dimman tät så sikten var bara högst 50 meter. Väntade, väntade och väntade.  Men ingen förändring. Jag vågade inte ge mig iväg med så dålig sikt för det kan bli svårt att se hur leden går då.

Fyra finnar dök upp. De skulle gå oledat för att fiska. En av dem pratade också svenska, Ilka hette han. En väldigt pratsam och trevlig man. Han hade bott i Trollhättan ungefär vid tiden när vi bodde i Uddevalla. Jag nämnde ordet "Överby" och då lade han till ordet "köpcenter".

Tog en powernap (tupplur). När jag vaknade en timme senare var det blå himmel och dimman var borta. Då blev det full fart. Klockan 14:30 kom vi iväg.

Första hälften blev en underbart fin vandring genom skogen, en fin skog. Jag sjöng alla möjliga fina sånger. Jag funkar så, att det brukar komma fram högljudda sånger när jag trivs med vandringen. Det märkliga var att så gott som inga insekter!

Sista delen blev tung och när stugorna äntligen dök upp bakom en kulle, då var både jag och hunden helt slut.

Bodde tillsammans med en trevlig norsk familj som skulle ut och fiska.


26 juli 2016
Vuomahytta till Gaskashytta + 200 m.  18 km

En stundtals snårig led. Åskan mullrade i fjärran. Alla hus var hundförbjudna. Det blev en stor besvikelse. Snabbt iväg för att leta tältplats.  Precis när tältet var uppe började störtregnet och det åskade länge.
Men det gjorde inget. Vi hade det fint i tältet.



27 juli
Gaskashytta + 200 m  till Altevasshytta.  13 km

Vaknade efter nästan 9 timmars sömn i tältet!
Somnade till ljudet av åska och regn.

Mötte ingen. Men Natalie från Tyskland/Schweiz hann ikapp mig.
Det gick att ringa! !!!!!  Kilpisjärvi / Treriksröset var förra "telefonstället".
Pratade med min härliga fru i minst en halvtimme!
Det var när jag satt och läste FB som Natalie dök upp. En jättetrevlig ung tjej!
Vi vandrade tillsammans fram till Altevasshytta där hon sedan gick vidare mot Lappjordhytta, trots ösregnet. Hon har också ont om mat och det var därför hon ville iväg. Det var egentligen synd om henne. Hennes kängor var trasiga så det kom in vatten. Hon hade tappat en stav. Hon hade stukat foten. Hon hade hål i regnjackan. Hon blev biten av mygg på nätterna genom myggnätet under tarpen. Men hon var lika glad för det.

Pratade med en tillsyningsman på Altevasshytta. Han tror att någon HH hundhatare har saboterat i Rostahytta och i Gaskashytta eftersom det alltid ska finnas rum för hundar.
 
Himla fint att nu få torka upp tält, sovsäck, byxorna och kängorna (bara lite fuktiga inuti).


28 juli
Altevasshytta till Lappjordhytta.  25 km.  11 timmar.

Dimma och sista timmarna regn. Behaglig led faktiskt. Inga stenblock. Lämnade  fyrhjuling-spåren så fort det bara gick.

Mötte först ett ungt par från Tyskland som var på väg mot Kilpisjärvi.

Sedan en trevlig ung kille från Amsterdam, Rick. Han är lärare och han satsar på lågviktsprylar. Hans jättedyra Gore-Tex gympadojor läckte, så han var genomblöt om fötterna. Nu kommer han troligen att köpa samma som jag har, Meindl Dovre Extreme GTX wide.  Jag öste nämligen beröm över mina fina kängor.  Skulle kolla min blogg sedan.

Alla jag mötte hälsade från Natalie som nog är i Abisko vid det här laget.
Väl framme vid första hyttan kommer två svenska killar ut för att välkomna mig. Även de hälsade från Natalie och den ena killen hade just suttit och läst min blogg. Märklig tillfällighet!
Fint att komma in i Lappjordhytta och få torka allt det blöta.


29 juli 2016
Lappjordhytta till Abisko STF Fjällstation. 20 km. 9 timmar.

Kom iväg sent, kl. 10:30. Hade inte kollat så noga hur långt det var till Abisko.
Det straffade sig eftersom jag fick gå med allra högsta hastighet sista halvmilen - för att hinna till kl. 20 då restaurangen stängde.

Tog en liten tupplur i Pålnostugan och med nya krafter sedan, full fart mot Abisko.

2 min före stängningsdags var jag i matsalen i fjällstationen!  Vilken timing.
Hade då snabbt stoppat in hunden i vårt rum och hunnit bytt T-shirt.

Ringde till frugan. Men istället för hennes röst startade en sångkör! Alla, även de små barnen, sjöng för mig på min födelsedag. "Ja må han leva ...". Det kom en tår i ögonvrån för jag blev så rörd. Ketan hade nämligen besök av en massa släktingar.

Åt en underbart god middag med rödvin. Precis som jag hade föreställt mig innan. Hämtade sedan ut min depå som jag skickat med bussgods. Jättetung ... ... ... Nu blir ryggsäcken jobbig igen. Maten ska räcka till Jäkkvik.

Sent på kvällen pratade jag länge med en trevlig kvinna från Haparandas utkanter. Allt från myggexplosionen till de nya ryska fästingarna som intagit Norrbotten.

Nu känns det riktigt fint. Tänk att efter 200 km äntligen komma fram till civilisationen och vara helt utan skavanker. Inte ont någonstans och inga skavsår. Den underbara Kungsleden väntar nu. Vill hinna förbi Sälka innan dess att FC, Fjällräven Classic, startar i Nikkaluokta. Det är visst 2300 startande som styr mot Abisko. Hela fjällstationen i Abisko är fullbokad!
                         *****