Saltoluokta till Jäkkvik 15,8 mil = 158 km
Nya tips under fliken: "Mina Tips":
Tips 32: Om att hitta sina prylar i ryggsäcken
Jag har valt att ha enbart tre stycken halvstora SeaToSummit vattentäta påsar, förutom påsen för sovsäcken (se tips nr 31). Om man har alltför många kan det bli svårt att minnas var.
o Grön tät påse = Allt mjukt. Typ kläder, lakan och handskar.
o Lila tät påse = Alla prylar. Typ sjukvård, hygien och reparation.
o Orange tät påse = Allt för mat. Typ kök och ätbart.
o Gul tät stor påse = Sovsäcken.
Tips 33: Om att inte halka på trädrötter
Gå aldrig på en rot eftersom rötter blir extremt hala vid fuktighet.
De tycks vara som insmorda med såpa. Lätt att göra sig illa.
Genom att undvika rötter även vid torrt väder så grundlägger man en vana som till slut hamnar "i ryggmärgen".
Tips 34: Om att undvika spikar på spänger.
Ofta sticker det upp spikar på en spång. De förstör sulan på kängorna så släpa inte fötterna utan lyft.
-------------------------------------------------------------------
Vandrat hittills = 50 mil = 500 km
Kvar att vandra = 84 mil = 840 km
Så här blev dagsetapperna med båtturerna inräknade i avstånden:
Start i Saltoluokta.
8/8 Vilodag i Saltoluokta
9/8 24 km till Sitojaure +5,4 km (3,4 km båt). Tält
10/8 33 km till Pårte via Aktse (2,9 km båt). Tält
11/8 16 km till Kvikkjokk. Tält
12/8 35 km till Västerfjäll (3,5 km båt). Tält
13/8 32 km till Vuonatjviken. Tält
14/8 18 km till Jäkkvik (5,8 km motorbåt + 300 m roddbåt)
Alla fem nätterna blev i tält innan det kungliga boendet i Jäkkvik
Ketan (min fru) väntade i Jäkkvik och det fick mig att öka på dagsetappernas längd.
33 km, 35 km och 32 km - det är egentligen dumdristigt att gå i fjällen så pass långa sträckor under en dag.
Fortfarande inga krämpor; inga skavsår och inte ont någonstans. Men det är en balansgång ... ... ... för jag måste lyssna på kroppen hela tiden under vandringen och stanna upp då och då för att "släcka det onda i vissa kroppsdelar". Det här med att stanna upp det är en förträfflig metod. Bara en kort, kort vila och sedan är besväret borta! Det är främst hälsenebesväret på vänster som poppar upp ibland och dessutom vänsterknäet. Men det är så olika, för vissa dagar har jag inte alls ont. Hårt underlag tycks förvärra.
Vädret har varit uselt med regn mest varje dag. Det blir då så geggigt och blött utmed lederna och det blir blött i tältet. Ett exempel mellan Västerfjäll och Vuonatjviken: Klockan 11 på förmiddagen började det regna och sedan höll det på oavbrutet hela dagen och hela natten och inte förrän vid tiotiden upphörde regnet. Mitt underbara paraply kunde jag då bara använda på kalfjället under ett antal timmar men sedan kom den täta fjällbjörkskogen och då gick det inte att använda längre.
Både vid Kvikkjokk och vid Voujnatjviken blev jag djupt besviken eftersom det var fullsatt. I ösregnet går jag och längtar efter ett rum där jag kan torka tält, sovsäck och flera klädesplagg - och då blir det ett blött tält istället!
Nu är både blåbären och hjortronen mogna och det finns mycket! Ser fram emot att få äta bär i fortsättningen.
--------------------------------------------------------------------------------------
DAGBOK:
9 augusti
Saltoluokta till Sitojaure + båt + 1 km. 24 km.
Det är lätt terräng. Passade på att ringa uppe på höjden just innan Sitojaure. Kom fram alltför sent, men vi hade tur så vi fick åka motorbåt. Det blåste ordentligt, så med roddbåt skulle ha varit farligt ute på sjön. Pratade en hel del med den trevliga lappen Lars Blind, båtföraren. När vi gick i land så tipsade han om att fylla på vatten redan vid första bäcken för uppe på fjället är det tydligen torrt.
10 augusti
Sitojaure + 4 km till Pårte via Aktse. 33 km.
Uppe på toppen efter Sitojaure fanns en skylt: "Här kan du ringa för att beställa båt i Sitojaure". Ringde till Ketan, min fru, och sjöng "Röda små smultron ... ... ..." för henne på födelsedagen. Just den sången är tradition i familjen och man SKA sjunga den lite falskt, för det gjorde alltid pappa Sven! Hon blev jätteglad. Jag sjöng så högt att renarna stannade upp och tittade på mig allihopa. Det var väl förmodligen för att jag sjöng så falskt.
Framme i Aktse möter jag stugvärden och hon säger: "Jaha här kommer Svante och Prada!!!???". Men hur kunde hon veta våra namn??? Vilket mottagande.
Jo ett par från Skåne hade passerat några dar tidigare och då lämnade de över ett brev till stugvärden som var adresserat till mig, för de visste att jag skulle komma. Det var Hanne och Patrik, väldigt trivsamma personer som jag hade nöjet att få träffa för två år sedan i Kaitumjaure. Vi badade alla tre i älven vid den vackra platsen strax norr om Kaitumjaure. Patrik hade ett mål att få se en älg i sin kikare och till slut lyckades han! Tydligen så är älgar extremt stora i den här delen av landet. Kuriosa: Häromdagen i Kaitumjaure såg jag en älg, utan kikare!
Trots att ordinarie båttur redan hade varit så bjöd stugvärden på en extra tur. Himla snälla människor det finns! Det var Göran Olsson, hennes man, som körde båten. Göran funderar starkt på att gå Gröna Bandet nästa år när han är pensionär.
Gick om en familj från Belgien. Han i familjen var helt lyrisk över det underbara i de svenska fjällen. Det var kanonväder med vindstilla, blå himmel och dessutom ingen mygg. Han satt på en liten träbro över en jokk och dinglade med benen. Frun plockade blåbär där intill. "Jag vill inte åka hem. Jag är så avundsjuk på dig", sa' han på engelska.
Mötte sedan bland annat en riktigt tuff kvinna från Nya Zeeland. Hon verkade vara stark och snabb. Hon bad mig hälsa till Björn Sarstad som kör båten vid Kvikkjokk. Björn hade tydligen verkligen bjudit till, så hon fick en extra båttur med sight seeing och de till och med stannade för att plocka bär. Jag träffade Björn för två år sedan när jag vandrade hela Kungsleden och även då berättade han massor. Han är bra på engelska och är en förträfflig guide. Bitte, syrran, har ju björn i skogarna intill deras gård. Mina tips till henne om vad man gör om man möter en björn kommer just från den här båtföraren.
Mötte en Gröna Bandare, Andreas från Lund. Hans kvinna, Ida, gjorde honom sällskap. Hon hade anslutit i Jäkkvik. Vid Saltoluokta avbryter hon vandringen medan Andreas fortsätter till Treriksröset. Vi pratade länge och väl. En riktigt trevlig kille! Han gav mig också några tips. Även Andreas trodde, liksom tvillingarna, att det var förbjudet att åka motorbåt om det finns roddbåt. Jag berättade att Annica och Torkel (de som bestämmer) hade skrivit till mig och meddelat att motorbåt är okay vid Teusajaure, Sitojaure och Aktse och vid alla platser med "stadigt organiserade båttransporter som går över vissa fjällsjöar mellan lederna". Det var en stugvärd som berättade att tjejerna (Erika och Linnea Nilsson-Waara som går Gröna Bandet) inte tordes åka motorbåt för de trodde att det var förbjudet.
Det började regna och kväll. Tältade i skogen intill Pårtestugan. Prada var genomblöt.
Kvikkjokk nästa.
11 augusti
Pårte till Kvikkjokk. 16 km.
Träffade två hurtiga norska kvinnor i Pårte, Inger och Torild. De hade vandrat Norge På Langs två gånger - i ett svep! NPL är dubbelt så långt som Gröna Bandet, 260 mil.
Sträckan mot Kvikkjokk är riktigt usel. Det har ofta blivit bäckar där leden ska gå och det är mycket sten hela tiden.
Fann ett hjortronställe och kunde njuta.
Såg fram emot att få torka upp allt blött efter regnandet, att få breda ut mig i ett rum. Jag blev riktigt besviken när det var fullbelagt på Kvikkjokk. Inga hundrum.
Föreslog vedboden, men "det var för farligt", sade hon. Abiskojaure använde just vedboden till flera hundägare, när det var fullbelagt. Så det blev till att tälta med allt det blöta.
Stoppade in Prada i tältet och åt en 3-rättersmiddag med två glas rödvin.
Förrätt: Grand lax med hovmästarsås på toast.
Huvudrätt: Älginnanlår med hasselbackspotatis, pumpapure och rödvinsås.
Efterrätten: Pannacotta med granatäpple och vanilj med havtornsspegel.
Mitt emot mig satt en gammal man, 86 år. Hela sitt vuxna liv hade han fjällvandrat varje år till för sex år sedan. "Stövlar ska det vara", tyckte han. "Det här med kängor är bara ett mode som snart försvinner", trodde gubben.
När jag berättade om Gröna Bandet så ruskade han på huvudet och förklarade att "Fjällvandring ska vara en njutning! Det ska inte vara att utföra någon slags prestation." Så gubben tyckte att Gröna Bandet var en dålig ide. Det tycker inte jag. Man kan prestera och njuta samtidigt!
12 augusti
Kvikkjokk till Västerfjäll. 35 km.
Började nästa dag med en dusch. Med på båten var också en stark ung tjej, Ida. Hon hade vandrat samma väg som jag och skulle avsluta i Hemavan där ju Kungsleden upphör.
Underbar led söder om Kvikkjokk! Oförstörd led som är lätt att vandra. Fantastiskt fint väder hela dagen. Gick över bron som lagts över Piteälven och tältade.
13 augusti
Västerfjäll till Vounatjviken. 32 km.
Vaknade tidigt i tältet eftersom jag frös. Prada skakade. Ute var det helt vitt på marken av frost. Smakade på några hjortron men de var isiga.
Efter en timmes vandring hade kroppsvärmen kommit tillbaka och då blev det frukost. Klockan 11 startade regnet och det regnade utan uppehåll hela tiden. "Det är fullt ", fick jag veta av ägaren i Vounatjviken. Extremt stor besvikelse - IGEN! Blött, blött och blött. Tältet var i alla fall vattentätt och sovsäcken var bara lite blöt - en tröst. Det fortsatte att regna hela natten.
14 augusti
Vuonatjviken till Jäkkvik. 18 km.
Vi var tio vandrare på båten. Det blev uppehållsväder och nu kändes det riktigt bra att min fru och Jäkkvik var så nära.
Vi höll ihop fem vandrare och hade riktigt trevligt. Två från England, en från Brasilien och en tyska. Jag erbjöd mig att ro en extra gång vid Harrselet.
Väl framme hos Ketan, Rolle och Ewa i Jäkkvik blev jag bjuden på en starköl. Oh vad gott! Nästan två månader sedan jag drack en öl! Även Peter, Sara och deras barn Sylvester fanns där. Vi åt en trerätters middag som var utsökt! Gravad lax och sill i förrätt, entrecote och sedan vaniljglass med blåbärspaj och hjortronsylt. Mmmmmmm.
Nu väntar vilodag och faktiskt: BRA VÄDER!!!
Slutligen en häftig sak jag hörde:
Renkalvmärkningen är just avslutad för lapparna. Alla familjemedlemmar måste då vara med. Lapp-tonåringarna hade funnit en sten uppe på fjället där de kunde nå internet. De kallade platsen för "FaceBook-stenen".
